En ponnymammas vedermödor

Saturday, November 25, 2006

Ingen häst utan mobiltelefon

Nu vet jag vad jag måste önska i julklapp. En mobiltelefon!

När vi suttit i solgasset och haft det skönt hämtade Titti papper och penna.
”Jag måste skriva upp era telefonnummer så vi får med dem på listan”, sa hon med en nick bort mot whiteboardtavlan vid trappan. Tyckte det var lite överdrivet med era telefonnummer. Det räcker ju med ett telefonnummer till en familj på tre personer, men tji så jag bedrog mig. Hon antecknade noga vårt hemnummer.
”Vad har Tobbe för mobilnummer?”
Jag skakade bara på huvudet. Inte hade han något mobilnummer. Lite chockad såg hon allt ut vid det beskedet och ville då veta mitt mobilnummer.
”Det är ingen av oss som har någon mobil”, sa jag.
Nu såg hon riktigt upprörd ut.
”Hur ska vi få tag på er om något händer Odessa?”
Mitt förslag om att ringa vårt hemnummer föll inte i god jord förstod jag från Tittis min. Sedan fick jag en lång föreläsning av vikten av att kunna nå alla som hade häst i stallet. Så nu vet jag att jag måste önska mig en mobiltelefon. Suck!

Friday, November 17, 2006

Städa med gödselkärra?

Dagen efter gick Tobbe, Elin och Odessa iväg för att Odessa skulle få se omgivningarna medan jag fick i uppdrag att mocka. När vi åkt kvällen innan hade gödselkärran stått lutad mot väggen utanför stallet det var jag bombsäker på, men nu kunde jag inte hitta varken kärra eller grepar. Efter att ha gått flera varv runt omgivningen utan att kunna hitta dem frågade jag till slut Vivan som råkade vara där. Antagligen för att kolla om hennes nya hyresgäster var lika stora idioter som de andra.
Hon blev mycket upprörd och rusade ut för att själv kontrollera om jag trots allt missat en stor gödselkärra när jag letat. När hon inte kunde hitta den slet hon fram mobilen utan ett ord och ringde.
”Är du inte klok?” skrek hon rätt in i luren. ”Har du snott min gödselkärra och alla grepar i stallet?”
Jag kunde höra en upprörd röst svara något även om jag inte hörde vad han sa. Just då kom Titti ut på trappan och jag förklarade med låg röst att kärran försvunnit. Vivan hade varit tyst en stund, men skrek så plötsligt igen att vi båda hoppade högt.
”Vad spelar det för roll om du betalat dem? Du har ingen användning för dem.”
Tyst en stund igen.
”Vad ska du med en gödselkärra och två grepar i en lägenhet? Idiot!” och så slängde hon mobilen rakt ner i marken och vände sig mot mig.
”Min idiot till före detta sambo har snott kärran och greparna. Jag åker och köper nya. Kan ni fatta vad han ska göra med en gödselkärra i sin lägenhet?”
Titti flinade glatt.
”Städa naturligtvis!”
Både Vivan och jag såg ut som levande frågetecken.
”Han tar naturligtvis en grep och lyfter upp allt skräp på golvet och slänger i kärran. Sedan kan han tippa det på gården.”
Vår hyresvärdinna verkade inte tycka det var ett dugg skoj utan försvann snabbt iväg.
”Stökig separation”, konstaterade Titti. ”Vi tar en kopp kaffe medan vi väntar”
Sedan satt vi i solskenet utanför stallet och njöt. Vivan med före detta sambo verkade rätt knäppa, men jag kände att Titti tyckte jag bra om. Det skulle nog bli bra här.

Friday, November 10, 2006

Vad mer kan gå fel?

Dagen efter var vi uppe tidigt vid stallet, men vis av gårdagen hade vi både fika och lunch med. Inte för att Elin kunde äta något förståss. Tobbe påstod att de lovat att hon skulle vara på plats allra senast 12 på dagen.

Klockan gick och ingen transport syntes till. Nu hade vi fått fart på alla som hade hästar på anläggningen. Ute vid vägen stod en grupp och höll utkik efter alla transporter som närmade sig. Sedan stod det människor utplacerade längs hela uppfarten och runt hela stallet. Och framför ingången till vår del stod en hel folksamling.

Jag säger då det. Vill du lära känna maximalt med folk ska du stå i flera timmar och vänta på en häst. Alla var där. Alla hade olika teorier om varför hon inte kom. Helst efter att Tobbe ringt och fått reda på att Odessa hade åkt redan tidigt på morgonen och borde varit på plats innan elva.

”Något har hänt henne”, sa Elin förtvivlat.
Alla runt om försökte lugna henne, men det gick inte. Hon var helt övertygad om att Odessa låg död i ett dike någonstans. Teorierna haglade runt oss och oväsendet var av den digniteten att vi först inte hörde Tobbes telefon. Han ryckte upp den ur fickan och röt: ”Ja”, rakt in i telefonluren. Han var tyst medan vi alla försökte uppfånga samtalet.

”Punktering”, sa han när han lagt på. ”Hon är på väg.” Två timmar senare fick vi se en folksamling komma springande och viftande med armarna längs uppfarten. Dold i mullret syntes taket på en transport. Nu kom hon äntligen.

Tuesday, November 07, 2006

I väntans tider

Fredag skulle pållen komma och Elin var nervös för att hon skulle hinna komma medan hon var i skolan. Tobbe trodde inte att det var någon risk, eftersom det trots allt var en lång bit hon skulle fraktas. Ändå tog vi båda ledigt. Utifall att...

Det blev en lång väntan. Vi vågade inte åka från stallet båda två utan vid lunchdags körde jag iväg och köpte hamburgare till oss. När skolan var slut kom Elin med bussen. Alldeles andfådd var hon efter att ha sprungit hela vägen från hållplatsen. Än hade inte Odessa kommit.

Vi väntade och väntade. Elin kunde inte sitta still utan travade varv efter varv runt stallet. Skymningen kom. Till slut ringde Tobbe för att fråga vart hon tagit väg. Jag såg hur han blev rödare och rödare i ansiktet. Han spände käkarna som han brukar göra när han blev riktigt arg. Samtidigt kastade han hastiga blickar på Elin som just kom runt hörnet. Med ett hmmm tryckta han av.
"Vad var det? Vad har hänt?"
"De hade glömt att köra iväg henne."
En lång dags väntan hade blivit natt. Utan häst...

Monday, November 06, 2006

Pest eller kolera?

Tre alternativ hade vi lyckats skaka fram. Inget av dem låg på gångavstånd, men det gick att ta sig dit med bil eller buss. Jag tyckte vi kunde bestämma oss efter att ha pratat med stallägarna i telefon, men Elin och Tobbe ansåg att vi måste göra personliga besök. Helt onödigt, men jag hade ingen talan i frågan. Efteråt var jag glad att de envisats...

Första alternativet var ett stall som låg för sig själv i mitten av vidsträckta åkrar. Tjusig vy, men jag blev tveksam när vi närmade oss. Stallbyggnaden tycktes luta. Brädorna var nästan helt avskavda på färg. Taket skramlade i blåsten. Jag fick en känsla av att det kunde flyga iväg när som helst. Ägaren som i samma stund verkade annars trevlig. Vi skulle dela på alla pass med utsläpp, fodring och insläpp förklarade hon. Jag fick en känsla av att det redan var klart att vi skulle flytta in. Då steg vi innanför tröskeln. Golvet var ett gammalt snett stengolv. Halvtomma konservburkar med kattmat skramlade i hörnen. Spindelväven hängde i hörnen och en massiv stank av mögel slog emot oss. Elin och jag tittade på varandra. Aldrig att Odessa skulle stå i det stallet.

Nästa alternativ visade sig vara ett stort stall med ett stort ridhus och stora hagar. Allt var skinande rent. Utan tvekan kunde jag tänka mig att duka upp en frukost på stallgången och äta. Ägaren verkade inte vara lilka trevlig, men man kunde inte få allt. Det här kunde vara ett alternativ. Då började hon förklara villkoren...
Stall och sadelkammar städades varje dag. I vår del stod sju hästar, vilket innebär städning en dag per dag. Hästarna skulle morgonfodras, släppas ut, ges middagsmat, släppas in och ges kvällsmat. Det innebar fem pass per vecka och det förväntades att man tog ett pass av varje typ. Jag upptäckte att jag gapade och stängde hastigt munnen. Det kändes som en enorm mängd arbete. Det var inte allt fick jag veta då. Ridhus skulle harvas en gång varje dag innan klockan åtta. En gång i månaden hade man hand om harvningen. Sedan skulle hagarna skötas om och...
Det var då vi gick därifrån.

Så kom vi då till sista alternativet. Det var ett andelsstall, dvs en del av ett större stall. Eftersom där också fanns lektionsverksamhet så fanns det också här bra ridmöjligheter med två ridhus och en uteridbana. Hagarna var däremot enbarmligt små rasthagar. Stallägaren ska vi inte prata om. Eller jo, det ska vi nog i alla fall. Det var den suraste människa jag mött och hon verkade inte lita på någon av dem som var uppstallade i hennes stall. De var alla utan undantag idioter. Det fanns plats för fem hästar i stallet, men hon hade ingen häst där själv. Passen var någorlunda rimliga då det fanns både automatisk morgonfodring och lunchfodring. Därför var det bara tre pass per dag. Det innebar fyra pass per vecka och städning var femte vecka. Stallet var jättebra. Vi slog till.

Nu hade Odessa stallplats och det var bara att hämta hem henne.


Bloggtoppen.se