Vad mer kan gå fel?

Dagen efter var vi uppe tidigt vid stallet, men vis av gårdagen hade vi både fika och lunch med. Inte för att Elin kunde äta något förståss. Tobbe påstod att de lovat att hon skulle vara på plats allra senast 12 på dagen.

Klockan gick och ingen transport syntes till. Nu hade vi fått fart på alla som hade hästar på anläggningen. Ute vid vägen stod en grupp och höll utkik efter alla transporter som närmade sig. Sedan stod det människor utplacerade längs hela uppfarten och runt hela stallet. Och framför ingången till vår del stod en hel folksamling.

Jag säger då det. Vill du lära känna maximalt med folk ska du stå i flera timmar och vänta på en häst. Alla var där. Alla hade olika teorier om varför hon inte kom. Helst efter att Tobbe ringt och fått reda på att Odessa hade åkt redan tidigt på morgonen och borde varit på plats innan elva.

”Något har hänt henne”, sa Elin förtvivlat.
Alla runt om försökte lugna henne, men det gick inte. Hon var helt övertygad om att Odessa låg död i ett dike någonstans. Teorierna haglade runt oss och oväsendet var av den digniteten att vi först inte hörde Tobbes telefon. Han ryckte upp den ur fickan och röt: ”Ja”, rakt in i telefonluren. Han var tyst medan vi alla försökte uppfånga samtalet.

”Punktering”, sa han när han lagt på. ”Hon är på väg.” Två timmar senare fick vi se en folksamling komma springande och viftande med armarna längs uppfarten. Dold i mullret syntes taket på en transport. Nu kom hon äntligen.