Kalla dagar

Det var iskallt och blåsigt ute så dagen innan hade vi bestämt att hästarna skulle gå ute halva dagen var. Vid utsläpp skulle två av hästarna ut och tre stå inne. Vid lunch hade jag lovat att åka upp och middagsfodra alla fem, ta in de två som varit ute och släppa ut två av de andra. Rapid skulle vara inne hela dagen.

När jag kom upp mullrade hästarna i hagen och hästarna i stallet åt mig. De var allihop otåliga. Ville försökte slita sig från mig när jag skulle ta in honom, men med ett kraftfullt ryck i grimskaftet fick jag honom att lyssna.

Odessa dansade i boxen när det var hennes tur. Lunchmaten var utlagd, men den brydde hon sig först inte om utan hon dansade ut i hagen och slingrade med huvudet medan hon travade runt staketet några varv innan hon väl slog sig till ro och började äta. Hon såg ut som om längtat ut hela förmiddagen.

Häst lös igen!

I vanliga fall kan Rapid inte vänte med att äta sin morgonmat, men just idag då jag för en gångs skull inte stängt grinden var maten inte intressant nog. Men jag ska börja från början. Jag hade just släppt ut Odessa och var på väg ut med Rapid. I vanliga fall är jag noga med att stänga grinden innan jag släpper loss honom, men idag hade jag bråttom och han brukar sätta igång och äta med en gång så det är klart jag trodde att han skulle göra likadant idag. Så när jag lagt höet på marken tog jag av honom grimman.

Svish, så hade han vänt 180 grader på stället och galopperade ut genom grinden. Jag svor högt och gav mig ut efter honom, men det var lönlöst att hinna ikapp honom och han var i full fart på väg ut på parkeringen. Den livligt trafikerade vägen är inte långt därifrån och jag såg framför mig hur han sprang ut framför en lastbil och måste avlivas. Titti skulle aldrig förlåta mig.

Då stannade han och vände helt om och galopperade mot mig. Då mindes jag, han var livrädd för transporter. Titti kunde knappt leda honom förbi parkeringen. Ptroo, sa jag och bredde ut armarna för att stoppa honom. Inte brydde han sig om mig utan galopperade förbi bara för att tvärstanna när han fick syn på traktorn som var på väg om hörnet med en stor halmbal. Då hade han fått nog och hoppade in i hagen igen. Det var med en suck av lättnad jag stängde grinden om honom. Mina nerver var inte gjorda för en sån här morgon...

Starka små hästar

Den här dagen hade jag lyckats få med Tobbe på utsläppet. Dessutom hade jag lyckats övertyga honom om att jag skulle ta den allra minsta hästen i stallet. Då skulle inget kunna gå fel. Trodde jag…

Det var mycket halt den här morgonen och Ville lunkade lugnt bredvid mig då vi fick höra ljudet av galopperande hovar. Den lugna Ville blev som en annan häst och med huvudet högt upplyft och uppspärrade näsborrar började han galoppera på stället. Jag hade inbillat mig att en liten ponny inte var starkare än mig, men jösses vad jag bedrog mig. Han drog iväg med mig hängande i grimskaftet åkande kana på stallskorna. Först när vi var uppe vid hagen lugnade han ner sig och då var jag dyblöt av svett.

Så kom vintern…

Vintern är helt klart värsta tiden att ha häst. Det finns inget kallare ställe än ett ridhus. Det skulle möjligen vara när man fixar till maten och det inte funkar med vantar. Mina händer blir nog aldrig sig lika. Eller också är det värst när man ska hämta in hästarna och du ska få på dem iskalla grimmor, ja grimmorna är kanske inte så kalla, men hakarna är. När jag håller händerna stilla genom att hålla ett grimskaft fryser jag extra mycket. Men det är inte bara kylan utan även halkan. Igår var det nära jag stod på näsan när jag körde gödselkärran för inte att tala om häromdagen då jag halkade till när jag ledde den minsta lilla ponnyn i stallet. Det var nära jag hamnade under honom. För att inte tala om risken att Odessa halkar och skadar sig. Dessutom med fullt med snö är det ett elände att få upp gödseln till gödselstacken.
Jag längtar efter våren!