En riktig ponnymamma!

Min första känsla var faktiskt lättnad. Inte för att jag någonsin skulle erkänna det för Elin. Tänk er själva. Mycket färre timmar i stallet, inget ansvar och ingen panik om dottern någon gång skulle vara sjuk eller bortrest och inte kan rida. Bara fördelar med andra ord. Inte för att Elin tyckte det. Hon störtbölade och gick inte att prata med. Faktiskt tror jag att hon sörjde mer över att Lady skulle flytta och inte över Tove. För det var så det var. Tove med familj skulle flytta till Norrland och tog naturligtvis med sig Lady. Visst skulle jag sakna henne, men ändå skulle livet bli betydligt enklare. Det var i alla fall vad jag trodde.
En vecka efter sa Tobbe med en hemlighetsfull min att vi skulle på en utflykt och på något vis lyckades han få med den fortfarande nedbrutna dottern i bilen och sedan bar det av. Efter två timmars resa stannade vi för lunch och först då vågade jag fråga vart vi var på väg.
”Du får se”, blev svaret, ”men vi är snart framme.” Med det fick jag låta mig nöja. Vi svängde in på en smal grusväg som slingrade sig mellan åkrarna och kom till slut till en stor gård omgiven av stora hagar med mängder av hästar i. Först då började jag anar oråd.
Dottern började vakna upp och var riktigt ivrig när vi steg ur. Tobbe drog med oss till en av hagarna där en mängd ponnyer stod och betade.
”Odessa”, ropade Tobbe och genast lyfte en gulfärgat ponny och tittade bort mot oss. Sedan travade hon lugnt mot oss och gnäggade vänligt. Snart var hon framme och nosade på våra händer. Elin slet till sig gräs och gav henne.
”Vad hon är vacker”, sa hon andlöst.
I samma stund kom en man bort till oss.
”Gick resan bra”, sa han och gav Elin en grimma med grimskaft. ”Ta du in henne.”
Snart var Odessa inne i stallet och Elin stod som en sol och borstade henne. Tobbe kände genom hela hästen och ställde ingående frågor om hur mycket tävlad hon var och hur hon fungerade i stallet. Det verkade vara en lugn häst i alla fall och jag kände mig konstigt nog inte ett dugg nervös medan Elin skötte om henne. Sedan kom sadeln på och det var dags för provridning.
Elin var stormförtjust. Samtidigt var jag säker på att även om hästen varit hemsk att rida hade hon ändå varit stormförtjust så jag var milt sagt en smula orolig. Det här gick för snabbt för mig.
”Elins ridlärare har redan ridit henne och hon tror att Odessa passar Elin jättebra”, sa Tobbe när jag luftade mina farhågor med honom. Sagt och gjort. När vi åkte dit var vi utan häst, men när vi åkte därifrån var vi hästägare. Under förutsättning att veterinärbesiktningen gick igenom förstås. Så nu är jag verkligen en ponnymamma. Suck!