Logistikproblem

"Det är klart att du måste ta upp dem samtidigt."
Jag skulle ha utsläpp alldeles själv för första gången. Ingen Tobbe som hjälp. Ingen Elin som hjälp. Jag hade inbillat mig att jag kunde ta en häst i taget till de övre hagarna, men tydligen gick inte det.
"Men hur ska jag kunna klara det? Jag har bara två händer."
Det var ett fåfängt försök. Vivan hade helt klart bestämt sig för att mitt sätt var livsfarligt.
"Du tar en i var hand", sa hon och sedan var det inte mer tal om det.

Själv stod jag kvar och försökte fundera ut hur jag skulle klara logistiken. Först skulle jag sätta på grimma med grimskaft på två hästar som stod i var sin ända av stallet. Kunde jag ta på den ena grimman först, stänga till och gå bort till den andra. Tänk om hästen trasslade in sig i grimskaftet under tiden. Andra alternativet var att ta på den ena, gå bort till andra boxen och samtidigt medan jag höll fast första hästen sätta på den andra grimman. Hmm…
Om jag nu lyckats få tag på båda hästarna så behövde jag få med två kassar med hö till dem var. Kanske jag kunde klara det med två kassar plus grimskaft I vardera handen. Sedan var det dörren där en häst i taget kunde passera. Slutligen var det bara hagen kvar med öppning av grind, stänga grind, släppa en häst med en kasse, gå in I nästa hage, stänga, släppa den hästen med en kasse och till sist ladda lunchautomaterna. Vid det här laget gick det runt i min skalle.

Vivan sa att det var lätt att ta med båda samtidigt. Det tyckte inte jag!

Uttagningar

Jag hade helt glömt att det skulle vara uttagningar till Future Factory den här dagen. När vi kom inrullande var varenda ledig yta full av transporter, bilar och hästar. Efter mycket om och men lyckades jag inte en gräsplätt jag kunde ställa mig på.
”Hur kunde du glömma?” Elin grälade för fullt på mig när vi kryssade mellan alla ridande med nummerlappar. En häst tog ett stort hopp åt sidan av hennes höga röst bakom honom. Alla ridhusen var bokade fick jag veta och det var sent och kolsvart ute.
”Hon får väl vila idag då”, försökte jag lugna henne, men hon muttrade bara:
”Jag vill titta”, och stack iväg.
Därför fick jag ordna mat, mocka och ta hand om Odessa. Tack och lov är hon lätt att hantera. Sedan gick även jag och satte mig och titta. De hade delat hela stora ridhuset med hjälp av bomstöden och färggranna plastremsor som de bundit mellan stolparna. I ena delen pågick hoppning med fem ryttare. Andra delen hade de dressyr också med fem ryttare. Hoppdelen hade de byggt upp ett antal hinder som de planlöst verkade hoppa över medan det stod en hel delegation i mitten och tittade på. Själv lyckades jag inte få klart för mig hur det hela gick till, men Titti hade grepp om det hela. Hon hade suttit där sedan klockan tre talade hon om och sedan övergick till och tala om i vilken ordning hindren skulle hoppas och att det hela avslutades med att var och en fick ett omdöme. Jag hängde inte riktigt med ärligt talat, men slutligen skrittade alla ut och det kom in fem nya istället.
Det var faktiskt fascinerande att titta på de olika hästarna och deras ryttare. Det var inte lång stund varje ekipage var där inne och då hade vissa åkt väldigt långt. Jag tröttnade dock efter ett antal omgångar och drog med mig Elin hem till kvällsmat istället.

Minishettisar är livsfarliga!

Ibland lyckas jag få dottern att lyssna och den här dagen var det tur fast Elin blir skitförbannad när jag påpekar det. Jag hade lyckats övertala henne att leda Odessa till ridhuset istället för att rida. Trots allt är allt nytt för hästen och hon måste få en chans att vänja sig. När vi svängde om knuten mötte vi en minishettis som tömkördes av några flickor.
Elin for som en vante när Odessa kastade sig åt sidan för att komma undan detta skrämmande odjur. Ögonvitorna syntes och hon darrade i hela kroppen när Elin fick henne att stå still så ponnyn kunde passera.
Så nu vet vi att minishettisar är livsfarliga. Vilken tur att dottern inte satt på!

Grönare gräs utanför

Vi diskuterade för fullt Elin och jag när vi kom upp till stallet den här dagen. Hon ville nödvändigtvis testa att galoppera Odessa medan jag tyckte hon kunde vänta tills Tobbe var med. Tänk er själva om hästen skenade. Vad skulle jag kunna göra då?
En betande vit ponny noterade jag.
Elin tyckte jag var dum. Vilken överraskning!
”Pappa kan inte heller göra något i så fall och varför skulle hon skena när hon aldrig hade skenat tidigare?”
Den är utanför staketet.
”Nu gör du som jag säger.” Vilket var en av mina vanliga kommentarer när argumenten sinade, men som aldrig brukade ha någon effekt.
Jag avbröt diskussionen plötsligt och vände mig om igen.
”Ska verkligen ponnyn vara utanför staketet och beta?”
Elin svarade inte utan gick bara lugnt upp till den fridfullt betande ponnyn. Den brydde sig varken om henne eller om mig, men vi hittade en grimma på en av hagarna intill som vi tog på den. Problemet var bara att veta varifrån skimmeln hade rymt. Elin ansåg att det borde vara från någon av de övre hagarna och jag höll med, men vi kunde knappast bara ställa in den i vilken hage som helst.
”Vi tar med den ner till stallen”, bestämde dottern. Sagt och gjort var vi en stund senare nere med hästen. Efter en stunds letande kom en flicka springande.
”Har Plopp rymt igen?”
Det skulle visa sig att det inte var sista gången som Plopp fick fångas in. Gräset var mycket grönare på andra sidan ansåg han.