Stör aldrig en hungrig ponny

Fjärilarna i magen flaxade runt i magen. Jag och Elin skulle själva ta hand om Lady samt rida fast den biten ville jag helst inte tänka på alls. Dottern var naturligtvis inte nervös och jag skulle inte heller säga att jag var nervös. Snarare skräckslagen… Men jag bet ihop. Nu skulle jag lära mig om jag så skulle gå åt på kuppen.

Lady var ensam i hagen, vilket var en lättnad. ”Du får ta in henne”, sa Elin efter att vi lagt in insläppsmaten och jag kom mig inte för att protestera utan gick fogligt ut. Först gick allt bra. Hon stod snällt stilla medan jag knäppte på grimman och öppnade grinden. Sedan förvandlades hon på en sekund från stillastående häst till racerdito och drog iväg med mig över stallplanen. Jag hade ingen chans att få stopp på henne utan drogs med, men det var först när dörren närmade sig som paniken började infinna sig. På något sätt lyckades jag göra mig tillräckligt smal för att slinka in samtidigt med att hon rusade genom dörröppningen och in i bussen. Elin stod med rynkad panna när jag kom ut. ”Det där var ingen säker hästhantering.”
”Nej du, det inser jag med”, svarade jag torrt och ganska andfått. ”Nästa gång får du ta henne.”

Lady hade kastat sig över maten, men det var en enorm hög hon skulle hinna tugga i sig innan det var riddags. I smyg kikade jag på klockan. Vi skulle inte vara hemma förrän sent det insåg jag. Dottern hade naturligtvis sett allt och sa: ”Vi kan börja göra i ordning henne medan hon äter.”
”Nej”, invände jag. ”Det är bättre om vi väntar.”
Hon fnös till svar och hämtade borsthinken, sadel och träns i skåpet.
”Så bråttom har vi inte, Elin. Det är bättre vi ställer upp henne i gången.”
”Det är ingen fara, mamma”, sa hon och gick in boxen.

Ena stunden stod hon lugnt och knäppte upp täcket och ponnyn stod lugnt och mumsade. I nästa stund låg hon hopkrupen i ena hörnet efter att Lady sparkat henne. Jag blev fruktansvärt rädd. Tänk om hon fick inre blödningar och dog för mig. Röd i ansiktet lutade jag mig in i boxen och skrek besinningslöst: ”Faaan. Varför lyssnar jag på dig? Jag sa ju att vi skulle vänta.”
Hästen backade in i hörnet och reagerade knappt när jag satte på grimskaftet, drog ut henne och satte fast henne i gången. Först efter det gick jag fram till Elin. Hon var ledsen och upprörd. Sparken hade träffat henne på låret så hon haltade. Annars var det tack och lov ingen fara med henne. Jag vågade inte tänka på vad som skulle ha hänt om den träffat magen eller huvudet. Rida var det inte längre tal om utan med hjälp av Elins instruktioner lyckades jag kratsa hovar, borsta henne och tränsa henne. Sedan gick jag varv efter varv runt ridhuset och försökte få bort alla otäcka tankar från huvudet. Ingen kan säga att första gången på egen hand hade gått bra. Inte blev det bättre av Tobbes kommentarer när vi kom hem.”Du är inte klok. Det är väl självklart att du ställer upp en häst i gången innan du börjar ta av täcke och annat. Dessutom ska du aldrig störa en ponny som äter.” Det var så dags att säga det då tyckte jag. Fast det sa jag inte. ..

Mat ska lilla hästen ha…

Nästa dag var jag med Mia, Tove och Elin i stallet där deras nya lilla ponny stod. Det var ett helvitt sto även om dottern påpekade att "det heter faktiskt skimmel, mamma". Mia skulle visa mig allt jag behövde veta för att ta hand om Lady. Som om jag skulle kunna lära mig allt det på några timmar!

Först visade hon mig hur jag skulle fixa maten. I min enfald trodde jag att maten fixades av ridskolan eller att det räckte med det som fanns i hagen, men icke sa nicke. Det var noga också med deciliteter uppmätning. Först skulle hästen ha ensilage vid fyra tillfällen. Två kilo skulle det vara till morgon och kväll och 1 kilo till middagen och till insläppet. Det skulle läggas i; ja, ni kommer inte att tro detta; i IKEA-kassar! Undrar om IKEA inser att de som köper deras kassar inte alls gör det för att handla varor hos dem utan för att lägga foder till hästar i? För det här var ingen udda idé av Toves mamma utan jag såg snart att alla hästarna i privatdelen av stallet hade sin mat i IKEA-kassar.

Men ensilage var inte allt som behövdes utan det var också kraft som gavs till morgonen, insläppet och kvällen. Fyra deciliter varje gång behövde den lilla pållen och jag lovade nogsamt att mäta ordentligt och lägga det i rätt bytta. Sedan skulle det vara betfor också. Det såg ut som torkad spån och jag kunde definitivt inte inse hur de kunde få i de stackars hästarna detta för det såg oerhört torrt ut, men det fick jag snabbt höra från dottern: "Du är inte klok, mamma. Du kan inte ge betfor till hästarna om den inte vara blötlagd!" Över natten hade hon tydligen förvandlats till en riktig hästexpert. Jag fick en lång föreläsning om hur de kunde få allvarlig foderstrupsförstoppning om den inte lades i blöt ordentligt. Jag såg naturligtvis genast för mig hur hästen låg död i boxen efter att jag gjort fel och jag lovar eer att natten efter vaknade jag svettig upp ur en mardröm fem gånger under natten där jag på olika sätt förorsakat den söta Ladys snara död genom att ge henne fel mat. Nåväl, frukost, middag och kväll fixade ridsskolan mot betalning så det behövde vi inte bry oss om. Utan det var bara att ta in henne (vilket Tove och Elin gjorde), ge henne insläppsmaten och sedan rida. Ja, bara och bara, tänkte jag, men det vågade jag inte säga till Mia som var uppfödd med hästar och tyckte allt var lika lätt.

Programmet genomfördes till punkt och pricka, men ärligt talat gjorde jag inte själv särskilt mycket utan allt sköttes proffsigt av de andra tre. Dumt nog insåg jag inte att jag dagen efter var tvungen att genomföra allt själv med bara Elin som hjälp. Hade jag tänkt på det så hade jag kanske tvingat mig att göra allt med Mia som chaperon. Var dag har nog av sin plåga och fjärilarna imagen skulle inte börja förrän nästa dag då jag var helt själv... Ja, nästan i alla fall.

Ett steg närmare...

Efter övningen med att tränsa Prince lyckades jag hålla mig ifrån ridningen helt och hållet ett bra tag. De skämtade med mig på jobbet och sa att det bara var en tidsfråga innan jag blev en äkta ponnymamma. Första steget skulle vara en skötarhäst och sedan skulle dottern tjata sig till en egen häst. Jag nekade förstås och sa att dit skulle jag aldrig. Det var en sak att Elin började rida och en helt annan att skaffa häst åt henne. Det är klart att hon kanske är en smula bortskämd med tanke på att hon är enda barnet, men aldrig att vi skulle köpa ponny för hennes skull. Sanningen att säga pratade hon aldrig om att hon ville ha egen häst trots att hon ridit ett helt år nu. Ja, det var vad jag trodde. Jag insåg inte att det var i Tobbes öron de bevekande bönerna hälldes i. Tillräckligt smart för att inse att det var en mer hoppfull väg att gå var hon tydligen. Men om det visste jag intet utan jag trodde faktiskt att jag skulle klara mig ifrån det här med hästeriet helt och hållet.

En dag kom Tobbe och Elin hem från ridningen och var ovanligt tysta. Det var inga berättelser om hur slö Turbo varit (ja, jag vet att det är ett knäppt namn på en slö häst, men han var kanske vild som föl) eller hur bra lektionen gått. De såg bara allmänt mystiska ut och tassade nästan på tå runt mig. Med jämna mellanrum tittade de på varandra som om de hade en hemlighet jag inte visste något om. Jag blev misstänksam, men sa inget. Förhoppningsvis var det bara någon liten grej. Huj, vad jag bedrog mig.

”Jag träffade Tove i stallet”, sa dottern plötsligt. Hennes pappa började humma konstigt och kasta med huvudet mot dörren varpå hon försvann ut som ett skott. Nu först kom det fram. Tove hade fått en egen ponny och hennes mamma hade frågat om inte Elin kunde tänka sig att rida och sköta om den tre dagar i veckan.
”Aldrig”, sa jag snabbt. ”Det är ingen bra idé. Räcker det inte med att hon rider en dag i veckan?”
Tydligen gjorde det inte det. Hon skulle lära sig mycket snabbare om hon red fler dagar i veckan och dessutom fick hjälp av en tränare varannan vecka hävdade min make, som utan att rådgöra med mig hade tackat ja till erbjudandet och bestämt allt med Mia, Toves mamma. Det innebar naturligtvis också att jag var tvungen att hjälpa till vissa dagar. De forna hästfria dagarna var helt förbi. Jag var ett stort steg närmare att bli ponnymamma. Hjälp, hur skulle detta gå?

Jag tränsar en ponny

Det var lugnt med ridningen under några veckor då maken snällt följde med och gjorde allt som krävdes av oss stackars föräldrar, men en dag kom han hem och konstaterade lugnt:
"Nu är det din tur att hänga med för jag måste till London imorgon." "Du är inte klok", klagade jag. "Jag kan inte hjälpa henne med hästen." "Det behöver du inte", påstod han. "Elin klarar allt själv."

Det lät ju lugnande, men jag var ändå inte helt tillfreds när jag stannade bilen vid ridskolan. Dottern var däremot på strålande humör. Vi fick gå in till expeditionen och hon fick Prince. Det visade sig vara en brun B-ponny som såg ilsket på oss när vi kom travande. Jag stannade på behörigt avstånd och sa till dottern att skynda sig att göra iordning honom.
"Jag", utbrast hon. "Du måste hjälpa mig." "Pappa säger att du klarar det själv." Hon fnös. Ja, det finns inget bättre ord. Tobbe gjorde minsann allt med hästen fick jag höra så klara sig själv det kunde jag ju glömma. Inombords svärande över makens vita lögner gick jag försiktigt in i spiltan samtidigt som jag jollrade: "Hej, lilla ponny."

Prinsen strök öronen bakåt och gjorde ett utfall. Innan jag visste ordet av befann jag mig bredvid Elin igen. Samtidigt kom en av stallvärdinnorna förbi och jag haffade henne i farten.
"Det är ingen fara", sa hon. "Han vill bara skrämmas." Jag släppte inte taget om hennes ärm utan svarade: "Ok, han har lyckats. Kan vi få en annan häst som inte har som högsta önskan att skrämma livet ur mig?"
Elin kved bredvid mig: "Mamma, så kan du inte säga." Tjejen tittade på mig och sa till sist: "Jag ska vända honom åt er."

Det tog en sekund för henne att vända honom och binda upp honom med huvudet utåt och sedan var vi ensamma igen. "Jag håller honom", sa jag till Elin och tog ett fast tag om vardera sidan av grimmam. Sedan stod jag så med hans huvud på en armslängds avstång medan Elin borstade, kratsade hovar, tränsade och sadlade. Ja, tränset fick jag hjälpa till med alla tampar som skulle knäppas på allehanda ställen, men sedan var vi klara och Elin befann sig på ridbanan med mig på läktaren ovanför.

Nu kunde jag äntligen slappna av. Trodde jag ända tills jag hörde ridläraren tala om för Elin att tränset satt fel. Med min tränsning kunde hon tydligen varken styra eller stanna hästen. Jag måste vara den mest hopplösa ponnymamman i historien. Sista gången stönade jag inombords medan jag gömde ansiktet i händerna.

Jag blir en ponnymamma

Nu kan jag alltså officiellt rubricera mig som ponnymamma. En av alla dessa otaliga mödrar till ponnyridande döttrar som inte kan ett dyft om hästar. Ja, i mitt fall till och med är rädd för hästar även om jag inte vågat säga det till Elin, min dotter.

Hon kom hem en dag från skolan och hade bestämt sig. Precis som Tove, hennes bästis, skulle hon börja rida och det skulle ske bums. Tove hade inom parentes sagt ridit i flera år och det kunde inte bli tal om att de red i samma grupp. Själv var jag mycket tveksam och hade gärna velat förbjuda hela idéen (även om det är hemskt gammalmodigt att förbjuda något som helst nuförtiden). Tobbe däremot blev eld och lågor. Det visade sig att han själv alltid drömt om att få lära sig rida och tyckte det var en förträfflig idé att hans lilla dotter skulle upp på en enorm oberäknelig varelse. De protesterade för fullt när jag andades något om att det kunde vara farligt och nog inte var ett dugg kul. Kort sagt, jag blev totalt nedröstad.

Redan dagen därpå hade Tobbe ringt och anmält henne till en nybörjargrupp på ridskolan. Jag sa med en gång att jag vägrade följa med och hjälpa till. Elakt tycker ni kanske, men ni tror väl som jag gjorde att föräldrarna inte behövde vara involverade när döttrarna red. Det var helt fel hade jag fått reda på på jobbet där alla med ridande barn turades om att berätta alla hemskheter för mig. Innan ridningen skulle börja skulle barnen borsta hästarna, kratsa hovar, sadla och tränsa. Naturligtvis kunde de inte göra detta helt själva, inte i början i alla fall, utan de stackars mammorna (för det var mest mammor) fick ställa sig att göra iordning ponnyn. Dessa ponnyer var inga lätthanterliga små gulliga varelser utan monster som passade på att bita en så fort de fick chansen talade de om för mig. Tobbe skrattade bara när jag berättat alla historier jag hört, men han lovade snällt att ta hand om dotterns ridning. Det var kanske snällare än han insåg för det visade sig snart att han var enda pappan som var där och då han aldrig varit rädd för djur fick han hjälpa inte bara Elin utan de flesta av de andra flickorna också.

Några veckor senare hade Elin fastnat för ridningen för gott. Det var nu tjatandet om att jag skulle komma med och titta började. Efter en hel kvälls oavbrutet "Snälla, mamma, du kan väl komma och titta på mig" gav jag till slut med mig på villkor att Tobbe i alla fall skulle följa med och hjälpa till med hästen. När vi kom dit stod jag stelt kvar vid stalldörren då jag inte vågade mig in för alla bakar som stod ut mot stallgången. Jag kunde inte förstå varför de inte ställde dem med huvudet utåt. Då skulle de inte nå lika långt som de kunde sparka med bakbenen. När allt var klart gick vi och satte oss på läktaren. Det verkade gå lugnt till och jag började långsamt lugna ner mig. Det här skulle kanske inte vara lika farligt som jag inbillat mig. I ena hörnet satt några duvor i spånet och pickade. Jag tänkte inte alls på dem utan noterade bara att de satt där. Fåglar är knappast farliga djur, men huj vad jag bedrog mig. Något grått flaxade upp bredvid en brun ponny. Ponnyn vände helt om på fläcken och skenade iväg med en likblek flicka krampaktigt hängande sig fast. Rakt in bland hästarna bakom rusade hon. En skimmel stegrade sig och kastade sig framåt i full fart. Flickan kastades fram och fick i sista stund tag om halsen. Där hängde hon sedan samtidigt som hon skrek. Ju högre hon skrek ju snabbare sprang ponnyn. En fux vände i luften och galopperade efter den brune. Kort sagt det var ett kaos med skenande hästar, skrikande och fallande barn. När allt lugnat ner sig låg fyra av flickorna i spånet och grät medan mitt hjärta slog som en stånghammare. Elin satt lugnt kvar på sin häst. Röran verkade inte bekomma henne alls. Inte för att jag förstår hur hon kunde sitta kvar, men det hade hon gjort. Jag kan inte säga att jag var särskilt lugn. Att rida var fullt ut lika farligt som jag trott. Det var ju bara turen att ingen skadat sig allvarligt i tumultet. Elin och Tobbe såg det naturligtvis inte alls på samma sätt och det var inte tal om att hon skulle sluta rida. Det var i alla fall sista gången jag följde med tyckte jag och fick på det sättet sista ordet.