Ingen häst utan mobiltelefon

Nu vet jag vad jag måste önska i julklapp. En mobiltelefon!

När vi suttit i solgasset och haft det skönt hämtade Titti papper och penna.
”Jag måste skriva upp era telefonnummer så vi får med dem på listan”, sa hon med en nick bort mot whiteboardtavlan vid trappan. Tyckte det var lite överdrivet med era telefonnummer. Det räcker ju med ett telefonnummer till en familj på tre personer, men tji så jag bedrog mig. Hon antecknade noga vårt hemnummer.
”Vad har Tobbe för mobilnummer?”
Jag skakade bara på huvudet. Inte hade han något mobilnummer. Lite chockad såg hon allt ut vid det beskedet och ville då veta mitt mobilnummer.
”Det är ingen av oss som har någon mobil”, sa jag.
Nu såg hon riktigt upprörd ut.
”Hur ska vi få tag på er om något händer Odessa?”
Mitt förslag om att ringa vårt hemnummer föll inte i god jord förstod jag från Tittis min. Sedan fick jag en lång föreläsning av vikten av att kunna nå alla som hade häst i stallet. Så nu vet jag att jag måste önska mig en mobiltelefon. Suck!