I full galopp mot långtradarna

Mia och jag hade efter ridningen tagit med Lady bort för att beta. Det var alldeles intill en stor hage och där fanns massor med gott gräs som Lady mumsade i sig som om hon inte hade fått mat på veckor. ”Det här första gräset smakar nog extra gott”, sa jag till Mia som höll med mig. Långtradarna mullrade i bakgrunden, men ponnyn brydde sig inte dyft om ljudet av alla bilar. Hon bara åt och åt.
En flicka på en stor brun häst kom utridande från en skogsväg och svängde in på stigen som löpte längs hagen. Troligen skulle hon svänga upp snart igen för stigen slutade vid stora vägen och dit var hon antagligen inte på väg. Då stack en av kvigorna upp huvudet ovanför staketet. Hästen stannade, bakbenen åkte ut som om stoet var kissenödig och baken sjönk en halvmeter.
”Muuu”, sa kvigan. Det fick fart på hästen som rusade iväg. Flickan åkte av och tappade tyglarna i fallet. ”Lammi”, skrek flickan, men stoet skenade blint utan att bry sig om ropen bakom henne. ”Lastbilarna”, sa Mia och så började jag springa. Vad nu jag kunde göra för något. Nog för att jag är snabb, men lika snabb som en galopperande häst är jag inte. Flickan hade kommit upp på benen och rusade efter.
”Lammi”, skrek hon, ”Lammi.”
Dånet från lastbilarna kom närmare och närmare. Jag hade en klump i mellangärdet. Kom hästen ut på vägen fanns det ingen chans att bilarna skulle kunna undvika den. Det verkade ofattbart, men ingen på vägen verkade reagera över den skenande hästen som närmade sig vägen mer och mer.
”Lammi”, skrek flickan framför mig. Hårt knutet i handen hade jag gräs som jag slitit åt mig innan jag började springa. Inte för att Lammi brydde sig om mat nu. Jag började inse att jag aldrig skulle kunna hinna upp henne i tid och jag hörde på den panikslagna tonen att flickan insåg detsamma. Nu var det bara meter kvar och lastbilarna svischade förbi i samma fart som innan. Då äntligen stannade hon.
Jag kunde knappt andas när vi kom fram till henne så andfådd var jag.
”Hon stannade”, sa flickan andlöst.
Jag böjde mig ner och tog tag i tyglarna och gav Lammi gräset. Hon hade lugnat sig nu, men det var inte därför hon stannat insåg vi. Det var cykelbommen som hade spärrat vägen för henne som hade fått henne att stanna upp. Staket runt alla vägar vore bra kom vi överens om flickan och jag innan hon satt upp igen och red tillbaka.
Långtradare och hästar går verkligen inte bra ihop!

Inte nervösa – reaktionssnabba!

En dag när vi kom till stallet stod en hel folksamling runt en transport så naturligtvis kunde inte jag heller hålla mig därifrån även om jag inte visste vad som var så intressant. Bonk, bonk, bonk lät det och ut trippade en slank häst som var brun och mycket vacker. Hon ställde sig med huvudet högt och tittade runt omkring med vakna ögon. Hon såg ut som om hon tänkte: ’Titta på mig. Jag är vackrast av alla.’ Något av en diva såg hon ut som.
”Det är ett fullblod”, sa mannen bredvid mig med ett längtansfullt tonfall. Av det att döma var det mycket speciellt.
Ena stunden stod hon helt lugn och visade upp sig. I nästa hade hon kastat sig rakt åt sidan. Jag flög iväg för att undvika henne. Vi var nog rätt lika i den stunden även om min reaktion kom lite senare.
”Såja, det var bara en plastpåse”, sa kvinnan som höll henne och klappade henne lugnande på halsen. Sedan tittade hon nyfiket på mig och sa med samma lugnande röst: ”Hon blev bara en smula rädd. Det tar inte lång stund för henne att lugna sig.”
Och det var sant för hon såg redan lugn ut till skillnad från mig som troligen såg ut som någon som just sett ett spöke.
”Ja”, sa jag med skakig röst och försökte låta som om jag visste vad jag pratade om . ”Jag har hört att fullblod är nervösa.”
”Nervösa? Nej inte alls”, sa hon och nu lät hon irriterad istället. ”De är reaktionssnabba.”

Så fort jag kom hem travade jag in till Tobbe som i godan ro satt och läste dagens tidning.
”Du behöver inte alls oroa dig för fullblod”, sa jag som om han någonsin oroat sig för det. ”De är inte alls nervösa.”
”Nähä”, sa Tobbe frågande och lyfte blicken från tidningen.
”De är reaktionssnabba”, sa jag och gick därifrån. För en gångs skull blev han mig svaret skyldig. Det kändes riktigt skönt.

Tillbaka igen!

Hej allihop!
Nu är jag tillbaka igen efter att ha slutfört ett förstamanus och fått min första bok utgiven. Boken är en hästbok för tjejer i åldrarna 9-12 år och heter 'Hästar på vift'.
”Ett brakande hördes från sidan. Def vände på huvudet. Upp från en smal stig, från sidan, styrde en mountainbike i full fart. Den kom rakt ut framför Titania, som skrämt for åt sidan.
Sen hände allting slag i slag. Pojken välte med cykeln rakt ner i diket på andra sidan stigen. Titania satte iväg med ett språng. Jennifer tappade båda stigbyglarna och gled ner på sidan av hästen medan hon krampaktigt höll sig i manen och tyglarna.”
Det har med andra ord varit fullt upp ett tag, men nu är Ponnymamman tillbaka!
Med vänliga hälsningar
Eva Holmquist