Visa att det är du som bestämmer

Vi hängde med Mia och Tove upp till stallet en lördag.
”Har ni sett?”
Alla såg frågande på mig. Det var tydligt att ingen av dem tyckte det var särskilt märkvärdigt med tjejen som kom ledande på två hästar, men det var inte bara två hästar hon hade att hålla reda på. Framför sig sköt hon en gödselkärra. Ovanpå gödslet hade hon två IKEA-kassar proppfulla med hö. Förutom det som borde varit tillräckligt för vem som helst hade hon ett grimskaft i vardera handen. Hästarna lufsade efter henne med huvudet nedböjt.
”Så ser det aldrig ut när jag tar in Lady.”
Mia gav mig en konstig blick.
”Ta in henne nu”, sa hon.

I vanlig ordning släpades jag efter ponnyn in i stallet. Det fanns mat i boxen och då kunde hon inte bry sig om lilla mig som förgäves försökte få henne att gå lugnt bredvid henne. Mia såg något tagen ut.
”Så där kan du inte göra”, sa hon. ”Det kan vara farligt.”
Som om jag inte redan hade insett det.
”Du måste visa henne att det är du som bestämmer.”
Det tyckte jag var ett fantastiskt bra råd. Hur i hela friden skulle jag visa en envis ponny att det var jag som bestämde. Lätt att säga, men svårt att genomföra. Faktum var att det var inte jag som bestämde. Det gjorde Lady.

Hur hinner människan?

Vi träffade Tessan och hennes flickor ganska ofta de dagar vi hade Lady. Ja, Tobbe hade övertalat mig att ställa upp då med. Hur hamnade jag någonsin i denna röra med hästar, flickor, ridande och stall?

Ju mer jag såg av dem desto mindre förstod jag hur hon hann med allt. Inte nog med att hon hade barn och ett heltidsjobb som de flesta andra av oss. Hon hade dessutom tre hästar att ta hand om vareviga dag. Där fanns ingen som avlastade någon dag i veckan så hon tillbringade minst fyra timmar om dagen i stallet. Dessutom upptäckte jag efter några veckor att hon hade haft tid att skriva en bok! I och för sig en ganska liten bok, men ändå. Det var en hästbok för flickor i Elins ålder och handlade om en flicka och hennes två kompisar som ramlade av när de var ute och red. Hästarna sprang iväg och det tog hela boken innan de lyckades hitta dem igen. Jag har all möda att få ihop ett enkelt brev. Aldrig att jag skulle kunna komma på en hel bok.

Det är klart jag beundrar människor som tycks hinna med allt och göra allt lika perfekt. Även om Tobbe påstår att jag bara tittar på det de hinner och gör bra och inte inser att de skippar vissa andra saker. Han påstår att om jag kom hem till Tessan skulle det säkert vara rena röran för hon kan inte ha någon tid över för städning, men det tror inte jag. Hon har säkert perfekt städat också. Sådana där perfekta människor gör allt perfekt. Ja, det är klart jag beundrar henne, men samtidigt skrämmer hon mig lite. Jag kan ju aldrig komma upp till den nivån själv. Det hade nog varit lättare om hon dessutom inte kunnat allt om hästar. Nej, jag förstår inte hur människan hinner med allt?

Tack och lov för broddar

Dispensen var tyvärr tidsbegränsad och någon vecka senare skickades jag tillsammans med dottern för att ta hand om Lady. Vi skulle rida ut med några andra som också hade häst där. Mamman i familjen, Tessan, skulle hänga med och jag skulle gående göra dem sällskap. Alldeles innan vi stängde ytterdörren hörde jag Tobbe skrika: ”Glöm inte broddarna.” Jag hade ingen aning om vad broddar kunde tänkas vara, men när jag frågade Elin höjde hon demonstrativt på ögonbrynen och vindade med ögonen. Tydligen förväntades jag veta vad broddar var.

Det var svinkallt ute. När Lady rusade in från hagen höll jag på att stå på näsan för det var ren is på stallplanen. I sista stund innan vi skulle gå iväg kom jag ihåg broddarna. Det visade sig att det var någon form av muttrar som skruvades in i skorna för att inte hästarna skulle halka. Vi fick dit dem och sedan kunde vi äntligen ge oss iväg.

På stallplanen samlades en hel grupp med hästar och flickor. Tessans två döttrar, Petra och Hanna, var med på sina ponnyer. Tessan skulle rida själv och sedan var det Elin på Lady och jag till fots. När vi gav oss av var det ganska ljust, men det mörknade fort och snart plufsade jag fram i djup snö och försökte hålla ögonen på skepnaderna framför mig. De syntes bara som skuggor i mörkret och snart var jag dyblöt av ansträngningen. Först när vi kom upp från stigen till en gårdsplan hann jag ikapp dem.

Det var inte bara jag och Elin som bråkar ibland märkte jag för Petra och hennes mamma grälade så stickorna rykte. Tessan ville rida nerför en grusväg som kom ut vid en annan gård en bit från stallet medan Petra ville rida stora vägen. ”Det är livsfarligt att rida där för det är brant och jättehalt”, skrek hon just när jag kom fram. Trots det fick Tessan sin vilja igenom och vi red eller rättare sagt de andra red och jag gick nerför den branta backen. ”Jag behöver hjälp, mamma”, hojtade Hanna nerifrån och jag fick ett par tyglar tillslängt. Hon kom aldrig så långt utan vände halvvägs. ”Det är för halt. Rid uppåt.” De vände allihop och började rida upp igen. Själv tog jag ett kliv ut i vägen för att snabbare komma upp. Svisch så åkte jag raklång nerför branten. Jag tyckte att hästarna såg förvånade ut när jag passerade, men det kan ha varit en produkt av min överhettade fantasi. Det enda jag kunde tänka var: ’bara jag inte slår undan benen på hästarna.’ För vad skulle hända om de dråsade omkull med flickorna på ryggen. Först vid botten stannade jag och kunde kravla mig upp längs med kanten. Hästarna hade redan tagit sig upp utan att halka trots isgatan. Flickorna såg något tagna ut, men jag hörde inget vad var det jag sa från Petra.

Vi lyckades helskinnade ta oss hem. Jag säger bara det. Tack och lov för broddar!

Styrkelyft på ridbanan

Hänga med och sköta om Lady slapp jag den närmaste tiden. Jag antar att Tobbe inte ville ha en sparkad dotter mer än jag ville och förtroendet för min förmåga hade nog fått sig en törn. Istället fick jag ta Elins ridkvällar då hon red lektion, vilket var betydligt lättare då hon numera klarade det betydligt bättre själv och jag inte behövde hjälpa till alltför mycket.

Den här kvällen skulle de hoppa och jag ska bara säga det en gång för alla att jag aldrig förstått vitsen med att hoppa med häst och allt över skyhöga hinder så snabbt som möjligt. För mig har det alltid verkat vara rena livsfaran så jag såg inte fram mot den här ridlektionen.

Innan lektionen var det till att slita och släpa på stora stockar och tillhörande ben. Inte klokt att några hinder kan väga så mycket. Jag insåg snart att skulle det här fortsätta skulle jag snart få lika stora muskler som Arnold Scharz…, Arnold Shwer…, Arnold vad han nu heter. Flickorna fixade under tiden till ponnyerna. Trots allt föredrog jag styrkelyftningen.

Halva lektionen gick utan att de hoppade ett enda hinder. Skönt tänkte jag, då har de ändrat sig. Inte ens ridlärarna ville väl riskera ungarnas liv, men tji där bedrog jag mig. Tydligen skulle hästarna värmas upp innan hoppningen och nu satte det fart. Ja, fart vet jag inte om jag ska kalla det. De började med att hoppa ett hinder med raka bommar som enligt vad ridläraren påstod bara var 50 centimeter. Bara, jag säger bara det. De hoppade en i taget och jag satt på helspänn när det var Elins tur. Ögonen hade jag hopknipna för att inte behöva se olyckan. Samtidigt kunde jag inte låta bli att kika lite för om det hände något måste jag ju kunna springa fram till henne. Det var något av en antiklimax. Ponnyn smet lugnt förbi hindret utan att göra minsta ansats att hoppa.

”Du måste driva bättre”, sa ridläraren och sedan dröjde det en bra stund innan det var dotterns tur igen. Till och med jag kunde se att hon såg tveksam ut och det gick inte bättre denna gång. Själv började jag slappna av. Det var inte så farligt i alla fall. En av flickorna fick rida fram och ställa sig till höger om hindret och så blev det ett nytt försök. Den här gången smet hästen till vänster. Ytterligare en häst kallades fram till den sidan.

”Du reagerar ju inte när han smiter förbi. Nu måste han över.” Hade det varit jag som låtit så bestämd hade Elin aldrig slutat tjafsa emot, men med ridläraren nickade hon bara, vände på en volt och red an igen. Den här gången kom hon över och hon sken som en sol. Trots allt hade lektionen inte varit så hemsk som jag fruktat även om kvällen avslutades med att jag släpade bommar tillsammans med en annan mamma. De andra föräldrarna hade på något mystiskt sett försvunnit spårlöst från läktaren.