Lösa hästar är inte bra

Det hade kommit en ny häst till stallet som skulle gå i samma hage som Lady. Han var enorm! 1,75 i mankhöjd och kolsvart.
”Blacky är mycket nervös”, förklarade ägarinnan. Jag sneglade upp på monstret. Nervös, inte han inte. Han såg mer ut som en kolossal busunge. Den glimten i ögat gick inte att ta fel på.
Han kunde inte gå själv i hagen för då blev han alltför nervös. Därför var vi tvungna att ta in honom med när vi tog in Lady. Det var bäst att använda ett tränsbett för han var ganska stark. Under hela harangen nickade jag vänligt medan jag inombords låg på mina bara knän och bad att någon annan häst skulle vara ute i hagen när vi kom nästa dag.
Naturligtvis var de själva och det var med svettiga händer jag satte på honom tränsbettet och sa till Elin att gå in med Lady. Första metrarna gick bra. Sedan stannade han och vägrade flytta sig. Något intresserade honom borta vid änden av stallet. Helt plötsligt kastade han sig iväg och efter hängde jag i tampen. Jag flög, jag flög verkligen. Det var som en av de där tecknade filmerna där de hänger vågrätt i luften. Helt osannolikt har jag alltid tyckt, men det var just så det var. Jag kände mig som en idiot och inte blev det bättre när jag kände hur grimskaftet gled mig hur händerna och jag for rakt genom leran rakt in i en stor hög med hästbajs.
När jag kravlade mig upp med skinnflådda händer, täckt av lera och ansiktet täckt av bajs hörde jag ropen runtom: ”Blacky är lös!” Som om jag inte upptäckt det!
Nu kom en mängd människor runt knuten och Blacky stannade som förstenad. Vet ni vad som hände sedan? Ni kommer inte att tro det. Hästen tog från stillastående ett jämfotahopp. Rakt upp i luften for han över staketet in till Saga i hennes sjukhage. Under ett ögonblick stod två hästar bredvid varandra i hagen som bara var två gånger två meter. I nästa stund rusade Saga som inte borde springa alls rakt genom staketet bort mot mig.
”Det här är inte bra. Det här är inte bra”, mumlade jag medan jag försökte göra mig tillräckligt stor för att stoppa de skenande hästarna. Blacky smet graciöst runt mig och bort, men Saga tvärvände och sprang åt andra hållet. Nu när rädslan började lägga sig haltade hon svårt på vänster fram. De fångade lätt in henne. Under tiden hade en stor man fångat Blacky och ledde in honom i boxen.
Jag kände mig en smula matt när jag gick in till Elin. Hon tappade hakan när hon fick se mig täckt av lera, med bajs i ansiktet och med blödande händer. ”Vad har du gjort?”
”Fråga inte”, svarade jag trött. ”Fråga inte.”

Grimma av, grimma på

Den kvällen hade jag lyckats få in Lady i förvånansvärd lugn takt och stod just och knäppte av täcket när en äldre kvinna ställde sig utanför boxen. Med ens blev jag fumlig och osäker. Jag hatar verkligen att bli utstirrad. Jag hade sett henne förr runt stallet även om vi aldrig talats vid. Hon sa inte flasklock denna gång heller.
Först när jag belåtet stängde boxdörren öppnade hon munnen.
”Du tänker väl inte lämna henne så?”
Tonen var anklagande och fick mig att hoppa högt. Förbryllat tittade jag in på Lady som stod belåtet mumsande. Täcket var av och grimman på precis som Mia instruerat.
”Hon kan fastna i grimman”, fortsatte kärringen för nu hade hon i mina tankar förvandlats till det.
Jag kände mig förvirrad för visst hade Mia sagt att grimman skulle vara på i boxen.
”Ta av den med en gång.”
Jag orkade inte tjafsa emot utan gick in och gjorde som hon sa.
När jag kom ut igen hade tanten försvunnit och istället stod en av stallvärdinnorna där.
”Grimman ska vara på”, sa hon.
Nu gick det verkligen runt i huvudet. Det är klart att när man är så okunnig som jag att förståsigpåare alltid kör med en, men kan de inte köra en åt samma håll i alla fall? Tjejen såg trots allt vänlig ut när hon fortsatte:
”Vid en brand är det lättare att få ut dem om grimman är på.”
Det var bara att gå in och sätta på grimman igen. Jag tyckte Lady såg förbryllad ut. Hon måste undra vad jag sysslade med. Sedan smet jag snabbt iväg innan nästa förståsigpåare kom.

Knäppa täcken knäppes ej

När det blev lov åkte naturligtvis Tobbe till Australien igen. Till råga på eländet valde Elin att just detta lov åka till kusinerna. Lilla jag blev därför den enda som kunde ta hand om stackars Lady på våra dagar. Ja, jag säger stackars för det kan knappast vara ett nöje att tas om hand av en vettskrämd människa. Jag har läst att hästar känner att du är rädd och då blir de rädda också. Ingen bra situation alltså.
”Det är lugnt”, sa Mia i telefonen. ”Hon kan vila de dagarna Elin skulle ha ridit.” Så då var det bara insläpp, mockning, mat och något som jag aldrig tidigare försökt, utsläpp. När det var lov släppte inte ridskolans personal ut privathästarna utan det fick vi vackert göra själva.
Det var med kramp i mellangärdet jag åkte till stallet första morgonen. Jag lyckades ställa upp henne i stallgången och ja, jag vet att det anses fånigt att ställa upp en häst för att lägga på täcket innan utsläpp. Riktiga hästmänniskor gör det i boxen. Men jag är ingen hästmänniska och därför ställde jag upp henne i gången. Sedan var det täckets tur. Vilken oändlig mängd knäppen! Elin hade alltid tagit av täcket och därför hade jag ingen aning om hur alla dessa knäppen och snören skulle fästas. Jag knäppte alla knäppen som jag kunde hitta och ledde ut henne. Det här hållet gick mycket lugnare. Därefter påbörjade jag mockning och fixade maten.
Jag hade bara tänkt titta till henne innan jag gav mig iväg från stallet, men väl framme vid hagen blev jag stående. Täcket som hade legat välordnat när jag ställde ut Lady hade förvandlats till någon sorts stor halsduk. Fråga mig inte hur, men hela täcket hängde kring halsen på henne. Det var bara att plocka in henne igen och försöka igen. Efter många försök och med hjälp från några av stalltjejerna som kom och fick se vad jag sysslade med lyckades jag få till täcket igen. Det visade sig att banden skulle gå i kors under magen och andra band skulle fästas runt bakbenen. Tror jag det var…
Till slutstod hon ute i hagen igen med täcket ordentligt fastsatt den här gången och jag kunde åka hem. Men i fortsättningen tänker jag inte knäppa några knäppa täcken!