Jag tränsar en ponny

Det var lugnt med ridningen under några veckor då maken snällt följde med och gjorde allt som krävdes av oss stackars föräldrar, men en dag kom han hem och konstaterade lugnt:
"Nu är det din tur att hänga med för jag måste till London imorgon." "Du är inte klok", klagade jag. "Jag kan inte hjälpa henne med hästen." "Det behöver du inte", påstod han. "Elin klarar allt själv."

Det lät ju lugnande, men jag var ändå inte helt tillfreds när jag stannade bilen vid ridskolan. Dottern var däremot på strålande humör. Vi fick gå in till expeditionen och hon fick Prince. Det visade sig vara en brun B-ponny som såg ilsket på oss när vi kom travande. Jag stannade på behörigt avstånd och sa till dottern att skynda sig att göra iordning honom.
"Jag", utbrast hon. "Du måste hjälpa mig." "Pappa säger att du klarar det själv." Hon fnös. Ja, det finns inget bättre ord. Tobbe gjorde minsann allt med hästen fick jag höra så klara sig själv det kunde jag ju glömma. Inombords svärande över makens vita lögner gick jag försiktigt in i spiltan samtidigt som jag jollrade: "Hej, lilla ponny."

Prinsen strök öronen bakåt och gjorde ett utfall. Innan jag visste ordet av befann jag mig bredvid Elin igen. Samtidigt kom en av stallvärdinnorna förbi och jag haffade henne i farten.
"Det är ingen fara", sa hon. "Han vill bara skrämmas." Jag släppte inte taget om hennes ärm utan svarade: "Ok, han har lyckats. Kan vi få en annan häst som inte har som högsta önskan att skrämma livet ur mig?"
Elin kved bredvid mig: "Mamma, så kan du inte säga." Tjejen tittade på mig och sa till sist: "Jag ska vända honom åt er."

Det tog en sekund för henne att vända honom och binda upp honom med huvudet utåt och sedan var vi ensamma igen. "Jag håller honom", sa jag till Elin och tog ett fast tag om vardera sidan av grimmam. Sedan stod jag så med hans huvud på en armslängds avstång medan Elin borstade, kratsade hovar, tränsade och sadlade. Ja, tränset fick jag hjälpa till med alla tampar som skulle knäppas på allehanda ställen, men sedan var vi klara och Elin befann sig på ridbanan med mig på läktaren ovanför.

Nu kunde jag äntligen slappna av. Trodde jag ända tills jag hörde ridläraren tala om för Elin att tränset satt fel. Med min tränsning kunde hon tydligen varken styra eller stanna hästen. Jag måste vara den mest hopplösa ponnymamman i historien. Sista gången stönade jag inombords medan jag gömde ansiktet i händerna.