Ett steg närmare...

Efter övningen med att tränsa Prince lyckades jag hålla mig ifrån ridningen helt och hållet ett bra tag. De skämtade med mig på jobbet och sa att det bara var en tidsfråga innan jag blev en äkta ponnymamma. Första steget skulle vara en skötarhäst och sedan skulle dottern tjata sig till en egen häst. Jag nekade förstås och sa att dit skulle jag aldrig. Det var en sak att Elin började rida och en helt annan att skaffa häst åt henne. Det är klart att hon kanske är en smula bortskämd med tanke på att hon är enda barnet, men aldrig att vi skulle köpa ponny för hennes skull. Sanningen att säga pratade hon aldrig om att hon ville ha egen häst trots att hon ridit ett helt år nu. Ja, det var vad jag trodde. Jag insåg inte att det var i Tobbes öron de bevekande bönerna hälldes i. Tillräckligt smart för att inse att det var en mer hoppfull väg att gå var hon tydligen. Men om det visste jag intet utan jag trodde faktiskt att jag skulle klara mig ifrån det här med hästeriet helt och hållet.

En dag kom Tobbe och Elin hem från ridningen och var ovanligt tysta. Det var inga berättelser om hur slö Turbo varit (ja, jag vet att det är ett knäppt namn på en slö häst, men han var kanske vild som föl) eller hur bra lektionen gått. De såg bara allmänt mystiska ut och tassade nästan på tå runt mig. Med jämna mellanrum tittade de på varandra som om de hade en hemlighet jag inte visste något om. Jag blev misstänksam, men sa inget. Förhoppningsvis var det bara någon liten grej. Huj, vad jag bedrog mig.

”Jag träffade Tove i stallet”, sa dottern plötsligt. Hennes pappa började humma konstigt och kasta med huvudet mot dörren varpå hon försvann ut som ett skott. Nu först kom det fram. Tove hade fått en egen ponny och hennes mamma hade frågat om inte Elin kunde tänka sig att rida och sköta om den tre dagar i veckan.
”Aldrig”, sa jag snabbt. ”Det är ingen bra idé. Räcker det inte med att hon rider en dag i veckan?”
Tydligen gjorde det inte det. Hon skulle lära sig mycket snabbare om hon red fler dagar i veckan och dessutom fick hjälp av en tränare varannan vecka hävdade min make, som utan att rådgöra med mig hade tackat ja till erbjudandet och bestämt allt med Mia, Toves mamma. Det innebar naturligtvis också att jag var tvungen att hjälpa till vissa dagar. De forna hästfria dagarna var helt förbi. Jag var ett stort steg närmare att bli ponnymamma. Hjälp, hur skulle detta gå?