Jag blir en ponnymamma

Nu kan jag alltså officiellt rubricera mig som ponnymamma. En av alla dessa otaliga mödrar till ponnyridande döttrar som inte kan ett dyft om hästar. Ja, i mitt fall till och med är rädd för hästar även om jag inte vågat säga det till Elin, min dotter.

Hon kom hem en dag från skolan och hade bestämt sig. Precis som Tove, hennes bästis, skulle hon börja rida och det skulle ske bums. Tove hade inom parentes sagt ridit i flera år och det kunde inte bli tal om att de red i samma grupp. Själv var jag mycket tveksam och hade gärna velat förbjuda hela idéen (även om det är hemskt gammalmodigt att förbjuda något som helst nuförtiden). Tobbe däremot blev eld och lågor. Det visade sig att han själv alltid drömt om att få lära sig rida och tyckte det var en förträfflig idé att hans lilla dotter skulle upp på en enorm oberäknelig varelse. De protesterade för fullt när jag andades något om att det kunde vara farligt och nog inte var ett dugg kul. Kort sagt, jag blev totalt nedröstad.

Redan dagen därpå hade Tobbe ringt och anmält henne till en nybörjargrupp på ridskolan. Jag sa med en gång att jag vägrade följa med och hjälpa till. Elakt tycker ni kanske, men ni tror väl som jag gjorde att föräldrarna inte behövde vara involverade när döttrarna red. Det var helt fel hade jag fått reda på på jobbet där alla med ridande barn turades om att berätta alla hemskheter för mig. Innan ridningen skulle börja skulle barnen borsta hästarna, kratsa hovar, sadla och tränsa. Naturligtvis kunde de inte göra detta helt själva, inte i början i alla fall, utan de stackars mammorna (för det var mest mammor) fick ställa sig att göra iordning ponnyn. Dessa ponnyer var inga lätthanterliga små gulliga varelser utan monster som passade på att bita en så fort de fick chansen talade de om för mig. Tobbe skrattade bara när jag berättat alla historier jag hört, men han lovade snällt att ta hand om dotterns ridning. Det var kanske snällare än han insåg för det visade sig snart att han var enda pappan som var där och då han aldrig varit rädd för djur fick han hjälpa inte bara Elin utan de flesta av de andra flickorna också.

Några veckor senare hade Elin fastnat för ridningen för gott. Det var nu tjatandet om att jag skulle komma med och titta började. Efter en hel kvälls oavbrutet "Snälla, mamma, du kan väl komma och titta på mig" gav jag till slut med mig på villkor att Tobbe i alla fall skulle följa med och hjälpa till med hästen. När vi kom dit stod jag stelt kvar vid stalldörren då jag inte vågade mig in för alla bakar som stod ut mot stallgången. Jag kunde inte förstå varför de inte ställde dem med huvudet utåt. Då skulle de inte nå lika långt som de kunde sparka med bakbenen. När allt var klart gick vi och satte oss på läktaren. Det verkade gå lugnt till och jag började långsamt lugna ner mig. Det här skulle kanske inte vara lika farligt som jag inbillat mig. I ena hörnet satt några duvor i spånet och pickade. Jag tänkte inte alls på dem utan noterade bara att de satt där. Fåglar är knappast farliga djur, men huj vad jag bedrog mig. Något grått flaxade upp bredvid en brun ponny. Ponnyn vände helt om på fläcken och skenade iväg med en likblek flicka krampaktigt hängande sig fast. Rakt in bland hästarna bakom rusade hon. En skimmel stegrade sig och kastade sig framåt i full fart. Flickan kastades fram och fick i sista stund tag om halsen. Där hängde hon sedan samtidigt som hon skrek. Ju högre hon skrek ju snabbare sprang ponnyn. En fux vände i luften och galopperade efter den brune. Kort sagt det var ett kaos med skenande hästar, skrikande och fallande barn. När allt lugnat ner sig låg fyra av flickorna i spånet och grät medan mitt hjärta slog som en stånghammare. Elin satt lugnt kvar på sin häst. Röran verkade inte bekomma henne alls. Inte för att jag förstår hur hon kunde sitta kvar, men det hade hon gjort. Jag kan inte säga att jag var särskilt lugn. Att rida var fullt ut lika farligt som jag trott. Det var ju bara turen att ingen skadat sig allvarligt i tumultet. Elin och Tobbe såg det naturligtvis inte alls på samma sätt och det var inte tal om att hon skulle sluta rida. Det var i alla fall sista gången jag följde med tyckte jag och fick på det sättet sista ordet.