Mat ska lilla hästen ha…

Nästa dag var jag med Mia, Tove och Elin i stallet där deras nya lilla ponny stod. Det var ett helvitt sto även om dottern påpekade att "det heter faktiskt skimmel, mamma". Mia skulle visa mig allt jag behövde veta för att ta hand om Lady. Som om jag skulle kunna lära mig allt det på några timmar!

Först visade hon mig hur jag skulle fixa maten. I min enfald trodde jag att maten fixades av ridskolan eller att det räckte med det som fanns i hagen, men icke sa nicke. Det var noga också med deciliteter uppmätning. Först skulle hästen ha ensilage vid fyra tillfällen. Två kilo skulle det vara till morgon och kväll och 1 kilo till middagen och till insläppet. Det skulle läggas i; ja, ni kommer inte att tro detta; i IKEA-kassar! Undrar om IKEA inser att de som köper deras kassar inte alls gör det för att handla varor hos dem utan för att lägga foder till hästar i? För det här var ingen udda idé av Toves mamma utan jag såg snart att alla hästarna i privatdelen av stallet hade sin mat i IKEA-kassar.

Men ensilage var inte allt som behövdes utan det var också kraft som gavs till morgonen, insläppet och kvällen. Fyra deciliter varje gång behövde den lilla pållen och jag lovade nogsamt att mäta ordentligt och lägga det i rätt bytta. Sedan skulle det vara betfor också. Det såg ut som torkad spån och jag kunde definitivt inte inse hur de kunde få i de stackars hästarna detta för det såg oerhört torrt ut, men det fick jag snabbt höra från dottern: "Du är inte klok, mamma. Du kan inte ge betfor till hästarna om den inte vara blötlagd!" Över natten hade hon tydligen förvandlats till en riktig hästexpert. Jag fick en lång föreläsning om hur de kunde få allvarlig foderstrupsförstoppning om den inte lades i blöt ordentligt. Jag såg naturligtvis genast för mig hur hästen låg död i boxen efter att jag gjort fel och jag lovar eer att natten efter vaknade jag svettig upp ur en mardröm fem gånger under natten där jag på olika sätt förorsakat den söta Ladys snara död genom att ge henne fel mat. Nåväl, frukost, middag och kväll fixade ridsskolan mot betalning så det behövde vi inte bry oss om. Utan det var bara att ta in henne (vilket Tove och Elin gjorde), ge henne insläppsmaten och sedan rida. Ja, bara och bara, tänkte jag, men det vågade jag inte säga till Mia som var uppfödd med hästar och tyckte allt var lika lätt.

Programmet genomfördes till punkt och pricka, men ärligt talat gjorde jag inte själv särskilt mycket utan allt sköttes proffsigt av de andra tre. Dumt nog insåg jag inte att jag dagen efter var tvungen att genomföra allt själv med bara Elin som hjälp. Hade jag tänkt på det så hade jag kanske tvingat mig att göra allt med Mia som chaperon. Var dag har nog av sin plåga och fjärilarna imagen skulle inte börja förrän nästa dag då jag var helt själv... Ja, nästan i alla fall.