Stör aldrig en hungrig ponny

Fjärilarna i magen flaxade runt i magen. Jag och Elin skulle själva ta hand om Lady samt rida fast den biten ville jag helst inte tänka på alls. Dottern var naturligtvis inte nervös och jag skulle inte heller säga att jag var nervös. Snarare skräckslagen… Men jag bet ihop. Nu skulle jag lära mig om jag så skulle gå åt på kuppen.

Lady var ensam i hagen, vilket var en lättnad. ”Du får ta in henne”, sa Elin efter att vi lagt in insläppsmaten och jag kom mig inte för att protestera utan gick fogligt ut. Först gick allt bra. Hon stod snällt stilla medan jag knäppte på grimman och öppnade grinden. Sedan förvandlades hon på en sekund från stillastående häst till racerdito och drog iväg med mig över stallplanen. Jag hade ingen chans att få stopp på henne utan drogs med, men det var först när dörren närmade sig som paniken började infinna sig. På något sätt lyckades jag göra mig tillräckligt smal för att slinka in samtidigt med att hon rusade genom dörröppningen och in i bussen. Elin stod med rynkad panna när jag kom ut. ”Det där var ingen säker hästhantering.”
”Nej du, det inser jag med”, svarade jag torrt och ganska andfått. ”Nästa gång får du ta henne.”

Lady hade kastat sig över maten, men det var en enorm hög hon skulle hinna tugga i sig innan det var riddags. I smyg kikade jag på klockan. Vi skulle inte vara hemma förrän sent det insåg jag. Dottern hade naturligtvis sett allt och sa: ”Vi kan börja göra i ordning henne medan hon äter.”
”Nej”, invände jag. ”Det är bättre om vi väntar.”
Hon fnös till svar och hämtade borsthinken, sadel och träns i skåpet.
”Så bråttom har vi inte, Elin. Det är bättre vi ställer upp henne i gången.”
”Det är ingen fara, mamma”, sa hon och gick in boxen.

Ena stunden stod hon lugnt och knäppte upp täcket och ponnyn stod lugnt och mumsade. I nästa stund låg hon hopkrupen i ena hörnet efter att Lady sparkat henne. Jag blev fruktansvärt rädd. Tänk om hon fick inre blödningar och dog för mig. Röd i ansiktet lutade jag mig in i boxen och skrek besinningslöst: ”Faaan. Varför lyssnar jag på dig? Jag sa ju att vi skulle vänta.”
Hästen backade in i hörnet och reagerade knappt när jag satte på grimskaftet, drog ut henne och satte fast henne i gången. Först efter det gick jag fram till Elin. Hon var ledsen och upprörd. Sparken hade träffat henne på låret så hon haltade. Annars var det tack och lov ingen fara med henne. Jag vågade inte tänka på vad som skulle ha hänt om den träffat magen eller huvudet. Rida var det inte längre tal om utan med hjälp av Elins instruktioner lyckades jag kratsa hovar, borsta henne och tränsa henne. Sedan gick jag varv efter varv runt ridhuset och försökte få bort alla otäcka tankar från huvudet. Ingen kan säga att första gången på egen hand hade gått bra. Inte blev det bättre av Tobbes kommentarer när vi kom hem.”Du är inte klok. Det är väl självklart att du ställer upp en häst i gången innan du börjar ta av täcke och annat. Dessutom ska du aldrig störa en ponny som äter.” Det var så dags att säga det då tyckte jag. Fast det sa jag inte. ..