Tack och lov för broddar

Dispensen var tyvärr tidsbegränsad och någon vecka senare skickades jag tillsammans med dottern för att ta hand om Lady. Vi skulle rida ut med några andra som också hade häst där. Mamman i familjen, Tessan, skulle hänga med och jag skulle gående göra dem sällskap. Alldeles innan vi stängde ytterdörren hörde jag Tobbe skrika: ”Glöm inte broddarna.” Jag hade ingen aning om vad broddar kunde tänkas vara, men när jag frågade Elin höjde hon demonstrativt på ögonbrynen och vindade med ögonen. Tydligen förväntades jag veta vad broddar var.

Det var svinkallt ute. När Lady rusade in från hagen höll jag på att stå på näsan för det var ren is på stallplanen. I sista stund innan vi skulle gå iväg kom jag ihåg broddarna. Det visade sig att det var någon form av muttrar som skruvades in i skorna för att inte hästarna skulle halka. Vi fick dit dem och sedan kunde vi äntligen ge oss iväg.

På stallplanen samlades en hel grupp med hästar och flickor. Tessans två döttrar, Petra och Hanna, var med på sina ponnyer. Tessan skulle rida själv och sedan var det Elin på Lady och jag till fots. När vi gav oss av var det ganska ljust, men det mörknade fort och snart plufsade jag fram i djup snö och försökte hålla ögonen på skepnaderna framför mig. De syntes bara som skuggor i mörkret och snart var jag dyblöt av ansträngningen. Först när vi kom upp från stigen till en gårdsplan hann jag ikapp dem.

Det var inte bara jag och Elin som bråkar ibland märkte jag för Petra och hennes mamma grälade så stickorna rykte. Tessan ville rida nerför en grusväg som kom ut vid en annan gård en bit från stallet medan Petra ville rida stora vägen. ”Det är livsfarligt att rida där för det är brant och jättehalt”, skrek hon just när jag kom fram. Trots det fick Tessan sin vilja igenom och vi red eller rättare sagt de andra red och jag gick nerför den branta backen. ”Jag behöver hjälp, mamma”, hojtade Hanna nerifrån och jag fick ett par tyglar tillslängt. Hon kom aldrig så långt utan vände halvvägs. ”Det är för halt. Rid uppåt.” De vände allihop och började rida upp igen. Själv tog jag ett kliv ut i vägen för att snabbare komma upp. Svisch så åkte jag raklång nerför branten. Jag tyckte att hästarna såg förvånade ut när jag passerade, men det kan ha varit en produkt av min överhettade fantasi. Det enda jag kunde tänka var: ’bara jag inte slår undan benen på hästarna.’ För vad skulle hända om de dråsade omkull med flickorna på ryggen. Först vid botten stannade jag och kunde kravla mig upp längs med kanten. Hästarna hade redan tagit sig upp utan att halka trots isgatan. Flickorna såg något tagna ut, men jag hörde inget vad var det jag sa från Petra.

Vi lyckades helskinnade ta oss hem. Jag säger bara det. Tack och lov för broddar!