Styrkelyft på ridbanan

Hänga med och sköta om Lady slapp jag den närmaste tiden. Jag antar att Tobbe inte ville ha en sparkad dotter mer än jag ville och förtroendet för min förmåga hade nog fått sig en törn. Istället fick jag ta Elins ridkvällar då hon red lektion, vilket var betydligt lättare då hon numera klarade det betydligt bättre själv och jag inte behövde hjälpa till alltför mycket.

Den här kvällen skulle de hoppa och jag ska bara säga det en gång för alla att jag aldrig förstått vitsen med att hoppa med häst och allt över skyhöga hinder så snabbt som möjligt. För mig har det alltid verkat vara rena livsfaran så jag såg inte fram mot den här ridlektionen.

Innan lektionen var det till att slita och släpa på stora stockar och tillhörande ben. Inte klokt att några hinder kan väga så mycket. Jag insåg snart att skulle det här fortsätta skulle jag snart få lika stora muskler som Arnold Scharz…, Arnold Shwer…, Arnold vad han nu heter. Flickorna fixade under tiden till ponnyerna. Trots allt föredrog jag styrkelyftningen.

Halva lektionen gick utan att de hoppade ett enda hinder. Skönt tänkte jag, då har de ändrat sig. Inte ens ridlärarna ville väl riskera ungarnas liv, men tji där bedrog jag mig. Tydligen skulle hästarna värmas upp innan hoppningen och nu satte det fart. Ja, fart vet jag inte om jag ska kalla det. De började med att hoppa ett hinder med raka bommar som enligt vad ridläraren påstod bara var 50 centimeter. Bara, jag säger bara det. De hoppade en i taget och jag satt på helspänn när det var Elins tur. Ögonen hade jag hopknipna för att inte behöva se olyckan. Samtidigt kunde jag inte låta bli att kika lite för om det hände något måste jag ju kunna springa fram till henne. Det var något av en antiklimax. Ponnyn smet lugnt förbi hindret utan att göra minsta ansats att hoppa.

”Du måste driva bättre”, sa ridläraren och sedan dröjde det en bra stund innan det var dotterns tur igen. Till och med jag kunde se att hon såg tveksam ut och det gick inte bättre denna gång. Själv började jag slappna av. Det var inte så farligt i alla fall. En av flickorna fick rida fram och ställa sig till höger om hindret och så blev det ett nytt försök. Den här gången smet hästen till vänster. Ytterligare en häst kallades fram till den sidan.

”Du reagerar ju inte när han smiter förbi. Nu måste han över.” Hade det varit jag som låtit så bestämd hade Elin aldrig slutat tjafsa emot, men med ridläraren nickade hon bara, vände på en volt och red an igen. Den här gången kom hon över och hon sken som en sol. Trots allt hade lektionen inte varit så hemsk som jag fruktat även om kvällen avslutades med att jag släpade bommar tillsammans med en annan mamma. De andra föräldrarna hade på något mystiskt sett försvunnit spårlöst från läktaren.