Lösa hästar är inte bra

Det hade kommit en ny häst till stallet som skulle gå i samma hage som Lady. Han var enorm! 1,75 i mankhöjd och kolsvart.
”Blacky är mycket nervös”, förklarade ägarinnan. Jag sneglade upp på monstret. Nervös, inte han inte. Han såg mer ut som en kolossal busunge. Den glimten i ögat gick inte att ta fel på.
Han kunde inte gå själv i hagen för då blev han alltför nervös. Därför var vi tvungna att ta in honom med när vi tog in Lady. Det var bäst att använda ett tränsbett för han var ganska stark. Under hela harangen nickade jag vänligt medan jag inombords låg på mina bara knän och bad att någon annan häst skulle vara ute i hagen när vi kom nästa dag.
Naturligtvis var de själva och det var med svettiga händer jag satte på honom tränsbettet och sa till Elin att gå in med Lady. Första metrarna gick bra. Sedan stannade han och vägrade flytta sig. Något intresserade honom borta vid änden av stallet. Helt plötsligt kastade han sig iväg och efter hängde jag i tampen. Jag flög, jag flög verkligen. Det var som en av de där tecknade filmerna där de hänger vågrätt i luften. Helt osannolikt har jag alltid tyckt, men det var just så det var. Jag kände mig som en idiot och inte blev det bättre när jag kände hur grimskaftet gled mig hur händerna och jag for rakt genom leran rakt in i en stor hög med hästbajs.
När jag kravlade mig upp med skinnflådda händer, täckt av lera och ansiktet täckt av bajs hörde jag ropen runtom: ”Blacky är lös!” Som om jag inte upptäckt det!
Nu kom en mängd människor runt knuten och Blacky stannade som förstenad. Vet ni vad som hände sedan? Ni kommer inte att tro det. Hästen tog från stillastående ett jämfotahopp. Rakt upp i luften for han över staketet in till Saga i hennes sjukhage. Under ett ögonblick stod två hästar bredvid varandra i hagen som bara var två gånger två meter. I nästa stund rusade Saga som inte borde springa alls rakt genom staketet bort mot mig.
”Det här är inte bra. Det här är inte bra”, mumlade jag medan jag försökte göra mig tillräckligt stor för att stoppa de skenande hästarna. Blacky smet graciöst runt mig och bort, men Saga tvärvände och sprang åt andra hållet. Nu när rädslan började lägga sig haltade hon svårt på vänster fram. De fångade lätt in henne. Under tiden hade en stor man fångat Blacky och ledde in honom i boxen.
Jag kände mig en smula matt när jag gick in till Elin. Hon tappade hakan när hon fick se mig täckt av lera, med bajs i ansiktet och med blödande händer. ”Vad har du gjort?”
”Fråga inte”, svarade jag trött. ”Fråga inte.”