Knäppa täcken knäppes ej

När det blev lov åkte naturligtvis Tobbe till Australien igen. Till råga på eländet valde Elin att just detta lov åka till kusinerna. Lilla jag blev därför den enda som kunde ta hand om stackars Lady på våra dagar. Ja, jag säger stackars för det kan knappast vara ett nöje att tas om hand av en vettskrämd människa. Jag har läst att hästar känner att du är rädd och då blir de rädda också. Ingen bra situation alltså.
”Det är lugnt”, sa Mia i telefonen. ”Hon kan vila de dagarna Elin skulle ha ridit.” Så då var det bara insläpp, mockning, mat och något som jag aldrig tidigare försökt, utsläpp. När det var lov släppte inte ridskolans personal ut privathästarna utan det fick vi vackert göra själva.
Det var med kramp i mellangärdet jag åkte till stallet första morgonen. Jag lyckades ställa upp henne i stallgången och ja, jag vet att det anses fånigt att ställa upp en häst för att lägga på täcket innan utsläpp. Riktiga hästmänniskor gör det i boxen. Men jag är ingen hästmänniska och därför ställde jag upp henne i gången. Sedan var det täckets tur. Vilken oändlig mängd knäppen! Elin hade alltid tagit av täcket och därför hade jag ingen aning om hur alla dessa knäppen och snören skulle fästas. Jag knäppte alla knäppen som jag kunde hitta och ledde ut henne. Det här hållet gick mycket lugnare. Därefter påbörjade jag mockning och fixade maten.
Jag hade bara tänkt titta till henne innan jag gav mig iväg från stallet, men väl framme vid hagen blev jag stående. Täcket som hade legat välordnat när jag ställde ut Lady hade förvandlats till någon sorts stor halsduk. Fråga mig inte hur, men hela täcket hängde kring halsen på henne. Det var bara att plocka in henne igen och försöka igen. Efter många försök och med hjälp från några av stalltjejerna som kom och fick se vad jag sysslade med lyckades jag få till täcket igen. Det visade sig att banden skulle gå i kors under magen och andra band skulle fästas runt bakbenen. Tror jag det var…
Till slutstod hon ute i hagen igen med täcket ordentligt fastsatt den här gången och jag kunde åka hem. Men i fortsättningen tänker jag inte knäppa några knäppa täcken!