En ponnymammas vedermödor

Titta in på min andra blogg

2008-03-29T03:47:00.000-07:00

Hej igen!
Skriver nu enbart på mina andra blogg: www.ettknytt.blogspot.com
Titta gärna in där

Allt får ben

2007-05-28T04:49:00.000-07:00

Innan jag började med hästar trodde jag att det främst var levande varelser som hade ben...
Nu har jag insett att allt har ben!
Skottkärror har i och för sig hjul så jag borde inte vara förvånad när de rullar sig bort och ställer sig utanför ett annat stall. Katter kan ju plötsligt välja någon annanstans att bo så varför inte skottkärror?
Grimskaften slingrar sig väl iväg som ormar även om jag ännu inte lyckats upptäcka den minsta slingring när jag varit i närheten. De måste passa på när människorna vänder ryggen till.
Det liknar lite granna de sagorna jag läste som barn där leksakerna fick liv när människorna sov fast i vårt fall är det inte dockor eller tennsoldater som dansar runt utan spön som hoppar utom synhåll, hästschampon som svävar bort genom luften, vattenkannor som transporterar sig bort i ren Star Trek anda och hästschampon som ingen har sett igen (den flaskan har nog trollat sig osynlig).
Förutom detta har tio kilo hö plötsligt försvunnit säkerligen genom att ätas upp av en hungrig häst, men fråga mig inte hur hästen ifråga kom uppför den smala trappan till loftet. Dessutom medicin och annat smått och gott. Kort sagt allt har ben eller också har vi fått tomtar på loftet...

I änden på en tygel

2007-03-22T03:51:00.000-07:00

Alltid händer det något när man har häst.
Idag skulle jag lugnt (hoppades jag) leda ner Odessa från ridhuset till stallet. När vi kom fram till kortsidan möttes vi av en vilt brummande backande traktor. Odessa stelnade till en staty momentant. Hade vägen nu varit fri hade jag tagit henne förbi med en gång, men nu kom dessutom en sakta körande bil med stort släp så vi blev stående. Bilen försvann och just när jag lugnt (hoppades jag fortfarande) skulle leda henne förbi den otäcka traktorn brummade den till och jag fann mig hängande I tygeln på toppen av backen vi just befunnit oss nedanför. På något sätt lyckades jag få henne därifrån utan skador, men det är märkligt att det alltid ska hända något…

Kalla dagar

2007-02-23T04:59:00.000-08:00

Det var iskallt och blåsigt ute så dagen innan hade vi bestämt att hästarna skulle gå ute halva dagen var. Vid utsläpp skulle två av hästarna ut och tre stå inne. Vid lunch hade jag lovat att åka upp och middagsfodra alla fem, ta in de två som varit ute och släppa ut två av de andra. Rapid skulle vara inne hela dagen.

När jag kom upp mullrade hästarna i hagen och hästarna i stallet åt mig. De var allihop otåliga. Ville försökte slita sig från mig när jag skulle ta in honom, men med ett kraftfullt ryck i grimskaftet fick jag honom att lyssna.

Odessa dansade i boxen när det var hennes tur. Lunchmaten var utlagd, men den brydde hon sig först inte om utan hon dansade ut i hagen och slingrade med huvudet medan hon travade runt staketet några varv innan hon väl slog sig till ro och började äta. Hon såg ut som om längtat ut hela förmiddagen.

Häst lös igen!

2007-02-12T01:22:00.000-08:00

I vanliga fall kan Rapid inte vänte med att äta sin morgonmat, men just idag då jag för en gångs skull inte stängt grinden var maten inte intressant nog. Men jag ska börja från början. Jag hade just släppt ut Odessa och var på väg ut med Rapid. I vanliga fall är jag noga med att stänga grinden innan jag släpper loss honom, men idag hade jag bråttom och han brukar sätta igång och äta med en gång så det är klart jag trodde att han skulle göra likadant idag. Så när jag lagt höet på marken tog jag av honom grimman.

Svish, så hade han vänt 180 grader på stället och galopperade ut genom grinden. Jag svor högt och gav mig ut efter honom, men det var lönlöst att hinna ikapp honom och han var i full fart på väg ut på parkeringen. Den livligt trafikerade vägen är inte långt därifrån och jag såg framför mig hur han sprang ut framför en lastbil och måste avlivas. Titti skulle aldrig förlåta mig.

Då stannade han och vände helt om och galopperade mot mig. Då mindes jag, han var livrädd för transporter. Titti kunde knappt leda honom förbi parkeringen. Ptroo, sa jag och bredde ut armarna för att stoppa honom. Inte brydde han sig om mig utan galopperade förbi bara för att tvärstanna när han fick syn på traktorn som var på väg om hörnet med en stor halmbal. Då hade han fått nog och hoppade in i hagen igen. Det var med en suck av lättnad jag stängde grinden om honom. Mina nerver var inte gjorda för en sån här morgon...

Starka små hästar

2007-02-11T05:45:00.001-08:00

Den här dagen hade jag lyckats få med Tobbe på utsläppet. Dessutom hade jag lyckats övertyga honom om att jag skulle ta den allra minsta hästen i stallet. Då skulle inget kunna gå fel. Trodde jag…

Det var mycket halt den här morgonen och Ville lunkade lugnt bredvid mig då vi fick höra ljudet av galopperande hovar. Den lugna Ville blev som en annan häst och med huvudet högt upplyft och uppspärrade näsborrar började han galoppera på stället. Jag hade inbillat mig att en liten ponny inte var starkare än mig, men jösses vad jag bedrog mig. Han drog iväg med mig hängande i grimskaftet åkande kana på stallskorna. Först när vi var uppe vid hagen lugnade han ner sig och då var jag dyblöt av svett.

Så kom vintern…

2007-02-08T02:19:00.000-08:00

Vintern är helt klart värsta tiden att ha häst. Det finns inget kallare ställe än ett ridhus. Det skulle möjligen vara när man fixar till maten och det inte funkar med vantar. Mina händer blir nog aldrig sig lika. Eller också är det värst när man ska hämta in hästarna och du ska få på dem iskalla grimmor, ja grimmorna är kanske inte så kalla, men hakarna är. När jag håller händerna stilla genom att hålla ett grimskaft fryser jag extra mycket. Men det är inte bara kylan utan även halkan. Igår var det nära jag stod på näsan när jag körde gödselkärran för inte att tala om häromdagen då jag halkade till när jag ledde den minsta lilla ponnyn i stallet. Det var nära jag hamnade under honom. För att inte tala om risken att Odessa halkar och skadar sig. Dessutom med fullt med snö är det ett elände att få upp gödseln till gödselstacken.
Jag längtar efter våren!

Logistikproblem

2007-01-30T04:52:00.000-08:00

"Det är klart att du måste ta upp dem samtidigt."
Jag skulle ha utsläpp alldeles själv för första gången. Ingen Tobbe som hjälp. Ingen Elin som hjälp. Jag hade inbillat mig att jag kunde ta en häst i taget till de övre hagarna, men tydligen gick inte det.
"Men hur ska jag kunna klara det? Jag har bara två händer."
Det var ett fåfängt försök. Vivan hade helt klart bestämt sig för att mitt sätt var livsfarligt.
"Du tar en i var hand", sa hon och sedan var det inte mer tal om det.

Själv stod jag kvar och försökte fundera ut hur jag skulle klara logistiken. Först skulle jag sätta på grimma med grimskaft på två hästar som stod i var sin ända av stallet. Kunde jag ta på den ena grimman först, stänga till och gå bort till den andra. Tänk om hästen trasslade in sig i grimskaftet under tiden. Andra alternativet var att ta på den ena, gå bort till andra boxen och samtidigt medan jag höll fast första hästen sätta på den andra grimman. Hmm…
Om jag nu lyckats få tag på båda hästarna så behövde jag få med två kassar med hö till dem var. Kanske jag kunde klara det med två kassar plus grimskaft I vardera handen. Sedan var det dörren där en häst i taget kunde passera. Slutligen var det bara hagen kvar med öppning av grind, stänga grind, släppa en häst med en kasse, gå in I nästa hage, stänga, släppa den hästen med en kasse och till sist ladda lunchautomaterna. Vid det här laget gick det runt i min skalle.

Vivan sa att det var lätt att ta med båda samtidigt. Det tyckte inte jag!

Uttagningar

2007-01-19T09:36:00.000-08:00

Jag hade helt glömt att det skulle vara uttagningar till Future Factory den här dagen. När vi kom inrullande var varenda ledig yta full av transporter, bilar och hästar. Efter mycket om och men lyckades jag inte en gräsplätt jag kunde ställa mig på.
”Hur kunde du glömma?” Elin grälade för fullt på mig när vi kryssade mellan alla ridande med nummerlappar. En häst tog ett stort hopp åt sidan av hennes höga röst bakom honom. Alla ridhusen var bokade fick jag veta och det var sent och kolsvart ute.
”Hon får väl vila idag då”, försökte jag lugna henne, men hon muttrade bara:
”Jag vill titta”, och stack iväg.
Därför fick jag ordna mat, mocka och ta hand om Odessa. Tack och lov är hon lätt att hantera. Sedan gick även jag och satte mig och titta. De hade delat hela stora ridhuset med hjälp av bomstöden och färggranna plastremsor som de bundit mellan stolparna. I ena delen pågick hoppning med fem ryttare. Andra delen hade de dressyr också med fem ryttare. Hoppdelen hade de byggt upp ett antal hinder som de planlöst verkade hoppa över medan det stod en hel delegation i mitten och tittade på. Själv lyckades jag inte få klart för mig hur det hela gick till, men Titti hade grepp om det hela. Hon hade suttit där sedan klockan tre talade hon om och sedan övergick till och tala om i vilken ordning hindren skulle hoppas och att det hela avslutades med att var och en fick ett omdöme. Jag hängde inte riktigt med ärligt talat, men slutligen skrittade alla ut och det kom in fem nya istället.
Det var faktiskt fascinerande att titta på de olika hästarna och deras ryttare. Det var inte lång stund varje ekipage var där inne och då hade vissa åkt väldigt långt. Jag tröttnade dock efter ett antal omgångar och drog med mig Elin hem till kvällsmat istället.

Minishettisar är livsfarliga!

2007-01-17T00:20:00.000-08:00

Ibland lyckas jag få dottern att lyssna och den här dagen var det tur fast Elin blir skitförbannad när jag påpekar det. Jag hade lyckats övertala henne att leda Odessa till ridhuset istället för att rida. Trots allt är allt nytt för hästen och hon måste få en chans att vänja sig. När vi svängde om knuten mötte vi en minishettis som tömkördes av några flickor.
Elin for som en vante när Odessa kastade sig åt sidan för att komma undan detta skrämmande odjur. Ögonvitorna syntes och hon darrade i hela kroppen när Elin fick henne att stå still så ponnyn kunde passera.
Så nu vet vi att minishettisar är livsfarliga. Vilken tur att dottern inte satt på!

Grönare gräs utanför

2007-01-05T09:27:00.000-08:00

Vi diskuterade för fullt Elin och jag när vi kom upp till stallet den här dagen. Hon ville nödvändigtvis testa att galoppera Odessa medan jag tyckte hon kunde vänta tills Tobbe var med. Tänk er själva om hästen skenade. Vad skulle jag kunna göra då?
En betande vit ponny noterade jag.
Elin tyckte jag var dum. Vilken överraskning!
”Pappa kan inte heller göra något i så fall och varför skulle hon skena när hon aldrig hade skenat tidigare?”
Den är utanför staketet.
”Nu gör du som jag säger.” Vilket var en av mina vanliga kommentarer när argumenten sinade, men som aldrig brukade ha någon effekt.
Jag avbröt diskussionen plötsligt och vände mig om igen.
”Ska verkligen ponnyn vara utanför staketet och beta?”
Elin svarade inte utan gick bara lugnt upp till den fridfullt betande ponnyn. Den brydde sig varken om henne eller om mig, men vi hittade en grimma på en av hagarna intill som vi tog på den. Problemet var bara att veta varifrån skimmeln hade rymt. Elin ansåg att det borde vara från någon av de övre hagarna och jag höll med, men vi kunde knappast bara ställa in den i vilken hage som helst.
”Vi tar med den ner till stallen”, bestämde dottern. Sagt och gjort var vi en stund senare nere med hästen. Efter en stunds letande kom en flicka springande.
”Har Plopp rymt igen?”
Det skulle visa sig att det inte var sista gången som Plopp fick fångas in. Gräset var mycket grönare på andra sidan ansåg han.

Brun häst utan ryttare

2006-12-04T04:34:00.000-08:00

Plötsligt ringde mobiltelefonen. Det var Tobbe och hjärtat stannade nästan i bröstet på mig innan jag hann svara. Vad hade hänt? Var Elin skadad? Hade Odessa fått fnatt och stuckit för dem? Frågorna snurrade i skallen och inte blev det bättre när jag hörde Tobbes spända röst i luren. Något hade hänt.

"En brun häst utan ryttare galopperade just förbi", sa Tobbe. "Odessa slet sig nästan, men jag lyckades hålla fast henne. Jag tror att hästen antagligen kommer till stallet snart. Försök att fånga in den så går jag och Elin och letar efter ryttaren."
Sedan försvann han. Jag svalde en klump i halsen. En häst utan ryttare betydde att någon åkt av. Hur hade det gått? Men nu var det hästen vi fick ta hand om så hittade Tobbe förhoppningsvis ryttaren. Snabbt satte jag in Titti i vad som hänt och vi alarmerade andra runt stallet.

En kort stund senare hörde jag hur hästarna i de övre hagarna gnäggade och sedan kom en brun häst inom synhåll. Han travade fram på vägen och sedan vände han ner mot stallet och fattade galopp. Det var lönlöst att stoppa honom så springande följde vi efter honom. Som tur var stannade han när han kom till hagarna nedanför stallet och Maggan fångade in honom. Han hade lera över hela benen och halvvägs upp på magen. Päösen låg som slickad på honom och sidorna hävde sig ansträngt upp och ner.
"Det är Majestic", sa Titti. "Hoppas allt är väl med Karro." Sedan tog hon tyglarna och hon började gå runt ridhuset medan jag sprang bort och letade reda på Karros telefonnummer. Just när jag fått fram det ringde Tobbe igen. De hade hittat Karro. Hon var mörbultad, men annars okey. Det var en dag då mycket hänt. Var det så händelserikt med häst?

Ingen häst utan mobiltelefon

2006-11-25T01:55:00.000-08:00

Nu vet jag vad jag måste önska i julklapp. En mobiltelefon!

När vi suttit i solgasset och haft det skönt hämtade Titti papper och penna.
”Jag måste skriva upp era telefonnummer så vi får med dem på listan”, sa hon med en nick bort mot whiteboardtavlan vid trappan. Tyckte det var lite överdrivet med era telefonnummer. Det räcker ju med ett telefonnummer till en familj på tre personer, men tji så jag bedrog mig. Hon antecknade noga vårt hemnummer.
”Vad har Tobbe för mobilnummer?”
Jag skakade bara på huvudet. Inte hade han något mobilnummer. Lite chockad såg hon allt ut vid det beskedet och ville då veta mitt mobilnummer.
”Det är ingen av oss som har någon mobil”, sa jag.
Nu såg hon riktigt upprörd ut.
”Hur ska vi få tag på er om något händer Odessa?”
Mitt förslag om att ringa vårt hemnummer föll inte i god jord förstod jag från Tittis min. Sedan fick jag en lång föreläsning av vikten av att kunna nå alla som hade häst i stallet. Så nu vet jag att jag måste önska mig en mobiltelefon. Suck!

Städa med gödselkärra?

2006-11-17T07:45:00.000-08:00

Dagen efter gick Tobbe, Elin och Odessa iväg för att Odessa skulle få se omgivningarna medan jag fick i uppdrag att mocka. När vi åkt kvällen innan hade gödselkärran stått lutad mot väggen utanför stallet det var jag bombsäker på, men nu kunde jag inte hitta varken kärra eller grepar. Efter att ha gått flera varv runt omgivningen utan att kunna hitta dem frågade jag till slut Vivan som råkade vara där. Antagligen för att kolla om hennes nya hyresgäster var lika stora idioter som de andra.
Hon blev mycket upprörd och rusade ut för att själv kontrollera om jag trots allt missat en stor gödselkärra när jag letat. När hon inte kunde hitta den slet hon fram mobilen utan ett ord och ringde.
”Är du inte klok?” skrek hon rätt in i luren. ”Har du snott min gödselkärra och alla grepar i stallet?”
Jag kunde höra en upprörd röst svara något även om jag inte hörde vad han sa. Just då kom Titti ut på trappan och jag förklarade med låg röst att kärran försvunnit. Vivan hade varit tyst en stund, men skrek så plötsligt igen att vi båda hoppade högt.
”Vad spelar det för roll om du betalat dem? Du har ingen användning för dem.”
Tyst en stund igen.
”Vad ska du med en gödselkärra och två grepar i en lägenhet? Idiot!” och så slängde hon mobilen rakt ner i marken och vände sig mot mig.
”Min idiot till före detta sambo har snott kärran och greparna. Jag åker och köper nya. Kan ni fatta vad han ska göra med en gödselkärra i sin lägenhet?”
Titti flinade glatt.
”Städa naturligtvis!”
Både Vivan och jag såg ut som levande frågetecken.
”Han tar naturligtvis en grep och lyfter upp allt skräp på golvet och slänger i kärran. Sedan kan han tippa det på gården.”
Vår hyresvärdinna verkade inte tycka det var ett dugg skoj utan försvann snabbt iväg.
”Stökig separation”, konstaterade Titti. ”Vi tar en kopp kaffe medan vi väntar”
Sedan satt vi i solskenet utanför stallet och njöt. Vivan med före detta sambo verkade rätt knäppa, men jag kände att Titti tyckte jag bra om. Det skulle nog bli bra här.

Vad mer kan gå fel?

2006-11-10T06:57:00.000-08:00

Dagen efter var vi uppe tidigt vid stallet, men vis av gårdagen hade vi både fika och lunch med. Inte för att Elin kunde äta något förståss. Tobbe påstod att de lovat att hon skulle vara på plats allra senast 12 på dagen.

Klockan gick och ingen transport syntes till. Nu hade vi fått fart på alla som hade hästar på anläggningen. Ute vid vägen stod en grupp och höll utkik efter alla transporter som närmade sig. Sedan stod det människor utplacerade längs hela uppfarten och runt hela stallet. Och framför ingången till vår del stod en hel folksamling.

Jag säger då det. Vill du lära känna maximalt med folk ska du stå i flera timmar och vänta på en häst. Alla var där. Alla hade olika teorier om varför hon inte kom. Helst efter att Tobbe ringt och fått reda på att Odessa hade åkt redan tidigt på morgonen och borde varit på plats innan elva.

”Något har hänt henne”, sa Elin förtvivlat.
Alla runt om försökte lugna henne, men det gick inte. Hon var helt övertygad om att Odessa låg död i ett dike någonstans. Teorierna haglade runt oss och oväsendet var av den digniteten att vi först inte hörde Tobbes telefon. Han ryckte upp den ur fickan och röt: ”Ja”, rakt in i telefonluren. Han var tyst medan vi alla försökte uppfånga samtalet.

”Punktering”, sa han när han lagt på. ”Hon är på väg.” Två timmar senare fick vi se en folksamling komma springande och viftande med armarna längs uppfarten. Dold i mullret syntes taket på en transport. Nu kom hon äntligen.

I väntans tider

2006-11-07T05:44:00.000-08:00

Fredag skulle pållen komma och Elin var nervös för att hon skulle hinna komma medan hon var i skolan. Tobbe trodde inte att det var någon risk, eftersom det trots allt var en lång bit hon skulle fraktas. Ändå tog vi båda ledigt. Utifall att...

Det blev en lång väntan. Vi vågade inte åka från stallet båda två utan vid lunchdags körde jag iväg och köpte hamburgare till oss. När skolan var slut kom Elin med bussen. Alldeles andfådd var hon efter att ha sprungit hela vägen från hållplatsen. Än hade inte Odessa kommit.

Vi väntade och väntade. Elin kunde inte sitta still utan travade varv efter varv runt stallet. Skymningen kom. Till slut ringde Tobbe för att fråga vart hon tagit väg. Jag såg hur han blev rödare och rödare i ansiktet. Han spände käkarna som han brukar göra när han blev riktigt arg. Samtidigt kastade han hastiga blickar på Elin som just kom runt hörnet. Med ett hmmm tryckta han av.
"Vad var det? Vad har hänt?"
"De hade glömt att köra iväg henne."
En lång dags väntan hade blivit natt. Utan häst...

Pest eller kolera?

2006-11-06T00:42:00.000-08:00

Tre alternativ hade vi lyckats skaka fram. Inget av dem låg på gångavstånd, men det gick att ta sig dit med bil eller buss. Jag tyckte vi kunde bestämma oss efter att ha pratat med stallägarna i telefon, men Elin och Tobbe ansåg att vi måste göra personliga besök. Helt onödigt, men jag hade ingen talan i frågan. Efteråt var jag glad att de envisats...

Första alternativet var ett stall som låg för sig själv i mitten av vidsträckta åkrar. Tjusig vy, men jag blev tveksam när vi närmade oss. Stallbyggnaden tycktes luta. Brädorna var nästan helt avskavda på färg. Taket skramlade i blåsten. Jag fick en känsla av att det kunde flyga iväg när som helst. Ägaren som i samma stund verkade annars trevlig. Vi skulle dela på alla pass med utsläpp, fodring och insläpp förklarade hon. Jag fick en känsla av att det redan var klart att vi skulle flytta in. Då steg vi innanför tröskeln. Golvet var ett gammalt snett stengolv. Halvtomma konservburkar med kattmat skramlade i hörnen. Spindelväven hängde i hörnen och en massiv stank av mögel slog emot oss. Elin och jag tittade på varandra. Aldrig att Odessa skulle stå i det stallet.

Nästa alternativ visade sig vara ett stort stall med ett stort ridhus och stora hagar. Allt var skinande rent. Utan tvekan kunde jag tänka mig att duka upp en frukost på stallgången och äta. Ägaren verkade inte vara lilka trevlig, men man kunde inte få allt. Det här kunde vara ett alternativ. Då började hon förklara villkoren...
Stall och sadelkammar städades varje dag. I vår del stod sju hästar, vilket innebär städning en dag per dag. Hästarna skulle morgonfodras, släppas ut, ges middagsmat, släppas in och ges kvällsmat. Det innebar fem pass per vecka och det förväntades att man tog ett pass av varje typ. Jag upptäckte att jag gapade och stängde hastigt munnen. Det kändes som en enorm mängd arbete. Det var inte allt fick jag veta då. Ridhus skulle harvas en gång varje dag innan klockan åtta. En gång i månaden hade man hand om harvningen. Sedan skulle hagarna skötas om och...
Det var då vi gick därifrån.

Så kom vi då till sista alternativet. Det var ett andelsstall, dvs en del av ett större stall. Eftersom där också fanns lektionsverksamhet så fanns det också här bra ridmöjligheter med två ridhus och en uteridbana. Hagarna var däremot enbarmligt små rasthagar. Stallägaren ska vi inte prata om. Eller jo, det ska vi nog i alla fall. Det var den suraste människa jag mött och hon verkade inte lita på någon av dem som var uppstallade i hennes stall. De var alla utan undantag idioter. Det fanns plats för fem hästar i stallet, men hon hade ingen häst där själv. Passen var någorlunda rimliga då det fanns både automatisk morgonfodring och lunchfodring. Därför var det bara tre pass per dag. Det innebar fyra pass per vecka och städning var femte vecka. Stallet var jättebra. Vi slog till.

Nu hade Odessa stallplats och det var bara att hämta hem henne.

Hjälp! Var finns en boxplats?

2006-10-31T05:43:00.000-08:00

Nu hade vi en häst. Resten skulle vara enkelt trodde jag, men det var det inte...

Ladys box var redan uthyrd och det fanns ingen ledig i det stallet. Till råga på eländet var det lång väntelista med mängder av folk som ville ha sina hästar där. Med den takt de bytte hästar skulle det dröja tills nästa år innan Odessa hade någonstans att bo.

Var hittar man en boxplats när man inte ens vet var stallen finns?

De skrattade på jobbet när det insåg att vi köpt häst utan stallplats. Jag skrattade desto mindre utan tiggde och bad alla jag mötte om tips och idéer på stallplatser som låg någorlunda nära hemmet. Tobbe gjorde likadant och till slut hade vi en lista med möjliga alternativ.

Nu hade veterinärbesiktningen gått igenom och Odessa skulle komma inom någon vecka. Det började bli bråttom.

En riktig ponnymamma!

2006-09-17T02:31:00.000-07:00

Min första känsla var faktiskt lättnad. Inte för att jag någonsin skulle erkänna det för Elin. Tänk er själva. Mycket färre timmar i stallet, inget ansvar och ingen panik om dottern någon gång skulle vara sjuk eller bortrest och inte kan rida. Bara fördelar med andra ord. Inte för att Elin tyckte det. Hon störtbölade och gick inte att prata med. Faktiskt tror jag att hon sörjde mer över att Lady skulle flytta och inte över Tove. För det var så det var. Tove med familj skulle flytta till Norrland och tog naturligtvis med sig Lady. Visst skulle jag sakna henne, men ändå skulle livet bli betydligt enklare. Det var i alla fall vad jag trodde.
En vecka efter sa Tobbe med en hemlighetsfull min att vi skulle på en utflykt och på något vis lyckades han få med den fortfarande nedbrutna dottern i bilen och sedan bar det av. Efter två timmars resa stannade vi för lunch och först då vågade jag fråga vart vi var på väg.
”Du får se”, blev svaret, ”men vi är snart framme.” Med det fick jag låta mig nöja. Vi svängde in på en smal grusväg som slingrade sig mellan åkrarna och kom till slut till en stor gård omgiven av stora hagar med mängder av hästar i. Först då började jag anar oråd.
Dottern började vakna upp och var riktigt ivrig när vi steg ur. Tobbe drog med oss till en av hagarna där en mängd ponnyer stod och betade.
”Odessa”, ropade Tobbe och genast lyfte en gulfärgat ponny och tittade bort mot oss. Sedan travade hon lugnt mot oss och gnäggade vänligt. Snart var hon framme och nosade på våra händer. Elin slet till sig gräs och gav henne.
”Vad hon är vacker”, sa hon andlöst.
I samma stund kom en man bort till oss.
”Gick resan bra”, sa han och gav Elin en grimma med grimskaft. ”Ta du in henne.”
Snart var Odessa inne i stallet och Elin stod som en sol och borstade henne. Tobbe kände genom hela hästen och ställde ingående frågor om hur mycket tävlad hon var och hur hon fungerade i stallet. Det verkade vara en lugn häst i alla fall och jag kände mig konstigt nog inte ett dugg nervös medan Elin skötte om henne. Sedan kom sadeln på och det var dags för provridning.
Elin var stormförtjust. Samtidigt var jag säker på att även om hästen varit hemsk att rida hade hon ändå varit stormförtjust så jag var milt sagt en smula orolig. Det här gick för snabbt för mig.
”Elins ridlärare har redan ridit henne och hon tror att Odessa passar Elin jättebra”, sa Tobbe när jag luftade mina farhågor med honom. Sagt och gjort. När vi åkte dit var vi utan häst, men när vi åkte därifrån var vi hästägare. Under förutsättning att veterinärbesiktningen gick igenom förstås. Så nu är jag verkligen en ponnymamma. Suck!

I full galopp mot långtradarna

2006-08-25T06:48:00.000-07:00

Mia och jag hade efter ridningen tagit med Lady bort för att beta. Det var alldeles intill en stor hage och där fanns massor med gott gräs som Lady mumsade i sig som om hon inte hade fått mat på veckor. ”Det här första gräset smakar nog extra gott”, sa jag till Mia som höll med mig. Långtradarna mullrade i bakgrunden, men ponnyn brydde sig inte dyft om ljudet av alla bilar. Hon bara åt och åt.
En flicka på en stor brun häst kom utridande från en skogsväg och svängde in på stigen som löpte längs hagen. Troligen skulle hon svänga upp snart igen för stigen slutade vid stora vägen och dit var hon antagligen inte på väg. Då stack en av kvigorna upp huvudet ovanför staketet. Hästen stannade, bakbenen åkte ut som om stoet var kissenödig och baken sjönk en halvmeter.
”Muuu”, sa kvigan. Det fick fart på hästen som rusade iväg. Flickan åkte av och tappade tyglarna i fallet. ”Lammi”, skrek flickan, men stoet skenade blint utan att bry sig om ropen bakom henne. ”Lastbilarna”, sa Mia och så började jag springa. Vad nu jag kunde göra för något. Nog för att jag är snabb, men lika snabb som en galopperande häst är jag inte. Flickan hade kommit upp på benen och rusade efter.
”Lammi”, skrek hon, ”Lammi.”
Dånet från lastbilarna kom närmare och närmare. Jag hade en klump i mellangärdet. Kom hästen ut på vägen fanns det ingen chans att bilarna skulle kunna undvika den. Det verkade ofattbart, men ingen på vägen verkade reagera över den skenande hästen som närmade sig vägen mer och mer.
”Lammi”, skrek flickan framför mig. Hårt knutet i handen hade jag gräs som jag slitit åt mig innan jag började springa. Inte för att Lammi brydde sig om mat nu. Jag började inse att jag aldrig skulle kunna hinna upp henne i tid och jag hörde på den panikslagna tonen att flickan insåg detsamma. Nu var det bara meter kvar och lastbilarna svischade förbi i samma fart som innan. Då äntligen stannade hon.
Jag kunde knappt andas när vi kom fram till henne så andfådd var jag.
”Hon stannade”, sa flickan andlöst.
Jag böjde mig ner och tog tag i tyglarna och gav Lammi gräset. Hon hade lugnat sig nu, men det var inte därför hon stannat insåg vi. Det var cykelbommen som hade spärrat vägen för henne som hade fått henne att stanna upp. Staket runt alla vägar vore bra kom vi överens om flickan och jag innan hon satt upp igen och red tillbaka.
Långtradare och hästar går verkligen inte bra ihop!

Inte nervösa – reaktionssnabba!

2006-08-17T02:50:00.000-07:00

En dag när vi kom till stallet stod en hel folksamling runt en transport så naturligtvis kunde inte jag heller hålla mig därifrån även om jag inte visste vad som var så intressant. Bonk, bonk, bonk lät det och ut trippade en slank häst som var brun och mycket vacker. Hon ställde sig med huvudet högt och tittade runt omkring med vakna ögon. Hon såg ut som om hon tänkte: ’Titta på mig. Jag är vackrast av alla.’ Något av en diva såg hon ut som.
”Det är ett fullblod”, sa mannen bredvid mig med ett längtansfullt tonfall. Av det att döma var det mycket speciellt.
Ena stunden stod hon helt lugn och visade upp sig. I nästa hade hon kastat sig rakt åt sidan. Jag flög iväg för att undvika henne. Vi var nog rätt lika i den stunden även om min reaktion kom lite senare.
”Såja, det var bara en plastpåse”, sa kvinnan som höll henne och klappade henne lugnande på halsen. Sedan tittade hon nyfiket på mig och sa med samma lugnande röst: ”Hon blev bara en smula rädd. Det tar inte lång stund för henne att lugna sig.”
Och det var sant för hon såg redan lugn ut till skillnad från mig som troligen såg ut som någon som just sett ett spöke.
”Ja”, sa jag med skakig röst och försökte låta som om jag visste vad jag pratade om . ”Jag har hört att fullblod är nervösa.”
”Nervösa? Nej inte alls”, sa hon och nu lät hon irriterad istället. ”De är reaktionssnabba.”

Så fort jag kom hem travade jag in till Tobbe som i godan ro satt och läste dagens tidning.
”Du behöver inte alls oroa dig för fullblod”, sa jag som om han någonsin oroat sig för det. ”De är inte alls nervösa.”
”Nähä”, sa Tobbe frågande och lyfte blicken från tidningen.
”De är reaktionssnabba”, sa jag och gick därifrån. För en gångs skull blev han mig svaret skyldig. Det kändes riktigt skönt.

Tillbaka igen!

2006-08-15T09:07:00.000-07:00

Hej allihop!
Nu är jag tillbaka igen efter att ha slutfört ett förstamanus och fått min första bok utgiven. Boken är en hästbok för tjejer i åldrarna 9-12 år och heter 'Hästar på vift'.
”Ett brakande hördes från sidan. Def vände på huvudet. Upp från en smal stig, från sidan, styrde en mountainbike i full fart. Den kom rakt ut framför Titania, som skrämt for åt sidan.
Sen hände allting slag i slag. Pojken välte med cykeln rakt ner i diket på andra sidan stigen. Titania satte iväg med ett språng. Jennifer tappade båda stigbyglarna och gled ner på sidan av hästen medan hon krampaktigt höll sig i manen och tyglarna.”
Det har med andra ord varit fullt upp ett tag, men nu är Ponnymamman tillbaka!
Med vänliga hälsningar
Eva Holmquist

Lösa hästar är inte bra

2006-07-25T09:47:00.000-07:00

Det hade kommit en ny häst till stallet som skulle gå i samma hage som Lady. Han var enorm! 1,75 i mankhöjd och kolsvart.
”Blacky är mycket nervös”, förklarade ägarinnan. Jag sneglade upp på monstret. Nervös, inte han inte. Han såg mer ut som en kolossal busunge. Den glimten i ögat gick inte att ta fel på.
Han kunde inte gå själv i hagen för då blev han alltför nervös. Därför var vi tvungna att ta in honom med när vi tog in Lady. Det var bäst att använda ett tränsbett för han var ganska stark. Under hela harangen nickade jag vänligt medan jag inombords låg på mina bara knän och bad att någon annan häst skulle vara ute i hagen när vi kom nästa dag.
Naturligtvis var de själva och det var med svettiga händer jag satte på honom tränsbettet och sa till Elin att gå in med Lady. Första metrarna gick bra. Sedan stannade han och vägrade flytta sig. Något intresserade honom borta vid änden av stallet. Helt plötsligt kastade han sig iväg och efter hängde jag i tampen. Jag flög, jag flög verkligen. Det var som en av de där tecknade filmerna där de hänger vågrätt i luften. Helt osannolikt har jag alltid tyckt, men det var just så det var. Jag kände mig som en idiot och inte blev det bättre när jag kände hur grimskaftet gled mig hur händerna och jag for rakt genom leran rakt in i en stor hög med hästbajs.
När jag kravlade mig upp med skinnflådda händer, täckt av lera och ansiktet täckt av bajs hörde jag ropen runtom: ”Blacky är lös!” Som om jag inte upptäckt det!
Nu kom en mängd människor runt knuten och Blacky stannade som förstenad. Vet ni vad som hände sedan? Ni kommer inte att tro det. Hästen tog från stillastående ett jämfotahopp. Rakt upp i luften for han över staketet in till Saga i hennes sjukhage. Under ett ögonblick stod två hästar bredvid varandra i hagen som bara var två gånger två meter. I nästa stund rusade Saga som inte borde springa alls rakt genom staketet bort mot mig.
”Det här är inte bra. Det här är inte bra”, mumlade jag medan jag försökte göra mig tillräckligt stor för att stoppa de skenande hästarna. Blacky smet graciöst runt mig och bort, men Saga tvärvände och sprang åt andra hållet. Nu när rädslan började lägga sig haltade hon svårt på vänster fram. De fångade lätt in henne. Under tiden hade en stor man fångat Blacky och ledde in honom i boxen.
Jag kände mig en smula matt när jag gick in till Elin. Hon tappade hakan när hon fick se mig täckt av lera, med bajs i ansiktet och med blödande händer. ”Vad har du gjort?”
”Fråga inte”, svarade jag trött. ”Fråga inte.”

Grimma av, grimma på

2006-07-10T23:59:00.000-07:00

Den kvällen hade jag lyckats få in Lady i förvånansvärd lugn takt och stod just och knäppte av täcket när en äldre kvinna ställde sig utanför boxen. Med ens blev jag fumlig och osäker. Jag hatar verkligen att bli utstirrad. Jag hade sett henne förr runt stallet även om vi aldrig talats vid. Hon sa inte flasklock denna gång heller.
Först när jag belåtet stängde boxdörren öppnade hon munnen.
”Du tänker väl inte lämna henne så?”
Tonen var anklagande och fick mig att hoppa högt. Förbryllat tittade jag in på Lady som stod belåtet mumsande. Täcket var av och grimman på precis som Mia instruerat.
”Hon kan fastna i grimman”, fortsatte kärringen för nu hade hon i mina tankar förvandlats till det.
Jag kände mig förvirrad för visst hade Mia sagt att grimman skulle vara på i boxen.
”Ta av den med en gång.”
Jag orkade inte tjafsa emot utan gick in och gjorde som hon sa.
När jag kom ut igen hade tanten försvunnit och istället stod en av stallvärdinnorna där.
”Grimman ska vara på”, sa hon.
Nu gick det verkligen runt i huvudet. Det är klart att när man är så okunnig som jag att förståsigpåare alltid kör med en, men kan de inte köra en åt samma håll i alla fall? Tjejen såg trots allt vänlig ut när hon fortsatte:
”Vid en brand är det lättare att få ut dem om grimman är på.”
Det var bara att gå in och sätta på grimman igen. Jag tyckte Lady såg förbryllad ut. Hon måste undra vad jag sysslade med. Sedan smet jag snabbt iväg innan nästa förståsigpåare kom.

Knäppa täcken knäppes ej

2006-07-03T10:24:00.000-07:00

När det blev lov åkte naturligtvis Tobbe till Australien igen. Till råga på eländet valde Elin att just detta lov åka till kusinerna. Lilla jag blev därför den enda som kunde ta hand om stackars Lady på våra dagar. Ja, jag säger stackars för det kan knappast vara ett nöje att tas om hand av en vettskrämd människa. Jag har läst att hästar känner att du är rädd och då blir de rädda också. Ingen bra situation alltså.
”Det är lugnt”, sa Mia i telefonen. ”Hon kan vila de dagarna Elin skulle ha ridit.” Så då var det bara insläpp, mockning, mat och något som jag aldrig tidigare försökt, utsläpp. När det var lov släppte inte ridskolans personal ut privathästarna utan det fick vi vackert göra själva.
Det var med kramp i mellangärdet jag åkte till stallet första morgonen. Jag lyckades ställa upp henne i stallgången och ja, jag vet att det anses fånigt att ställa upp en häst för att lägga på täcket innan utsläpp. Riktiga hästmänniskor gör det i boxen. Men jag är ingen hästmänniska och därför ställde jag upp henne i gången. Sedan var det täckets tur. Vilken oändlig mängd knäppen! Elin hade alltid tagit av täcket och därför hade jag ingen aning om hur alla dessa knäppen och snören skulle fästas. Jag knäppte alla knäppen som jag kunde hitta och ledde ut henne. Det här hållet gick mycket lugnare. Därefter påbörjade jag mockning och fixade maten.
Jag hade bara tänkt titta till henne innan jag gav mig iväg från stallet, men väl framme vid hagen blev jag stående. Täcket som hade legat välordnat när jag ställde ut Lady hade förvandlats till någon sorts stor halsduk. Fråga mig inte hur, men hela täcket hängde kring halsen på henne. Det var bara att plocka in henne igen och försöka igen. Efter många försök och med hjälp från några av stalltjejerna som kom och fick se vad jag sysslade med lyckades jag få till täcket igen. Det visade sig att banden skulle gå i kors under magen och andra band skulle fästas runt bakbenen. Tror jag det var…
Till slutstod hon ute i hagen igen med täcket ordentligt fastsatt den här gången och jag kunde åka hem. Men i fortsättningen tänker jag inte knäppa några knäppa täcken!

Visa att det är du som bestämmer

2006-06-30T06:58:00.000-07:00

Vi hängde med Mia och Tove upp till stallet en lördag.
”Har ni sett?”
Alla såg frågande på mig. Det var tydligt att ingen av dem tyckte det var särskilt märkvärdigt med tjejen som kom ledande på två hästar, men det var inte bara två hästar hon hade att hålla reda på. Framför sig sköt hon en gödselkärra. Ovanpå gödslet hade hon två IKEA-kassar proppfulla med hö. Förutom det som borde varit tillräckligt för vem som helst hade hon ett grimskaft i vardera handen. Hästarna lufsade efter henne med huvudet nedböjt.
”Så ser det aldrig ut när jag tar in Lady.”
Mia gav mig en konstig blick.
”Ta in henne nu”, sa hon.

I vanlig ordning släpades jag efter ponnyn in i stallet. Det fanns mat i boxen och då kunde hon inte bry sig om lilla mig som förgäves försökte få henne att gå lugnt bredvid henne. Mia såg något tagen ut.
”Så där kan du inte göra”, sa hon. ”Det kan vara farligt.”
Som om jag inte redan hade insett det.
”Du måste visa henne att det är du som bestämmer.”
Det tyckte jag var ett fantastiskt bra råd. Hur i hela friden skulle jag visa en envis ponny att det var jag som bestämde. Lätt att säga, men svårt att genomföra. Faktum var att det var inte jag som bestämde. Det gjorde Lady.

Hur hinner människan?

2006-06-24T00:58:00.000-07:00

Vi träffade Tessan och hennes flickor ganska ofta de dagar vi hade Lady. Ja, Tobbe hade övertalat mig att ställa upp då med. Hur hamnade jag någonsin i denna röra med hästar, flickor, ridande och stall?

Ju mer jag såg av dem desto mindre förstod jag hur hon hann med allt. Inte nog med att hon hade barn och ett heltidsjobb som de flesta andra av oss. Hon hade dessutom tre hästar att ta hand om vareviga dag. Där fanns ingen som avlastade någon dag i veckan så hon tillbringade minst fyra timmar om dagen i stallet. Dessutom upptäckte jag efter några veckor att hon hade haft tid att skriva en bok! I och för sig en ganska liten bok, men ändå. Det var en hästbok för flickor i Elins ålder och handlade om en flicka och hennes två kompisar som ramlade av när de var ute och red. Hästarna sprang iväg och det tog hela boken innan de lyckades hitta dem igen. Jag har all möda att få ihop ett enkelt brev. Aldrig att jag skulle kunna komma på en hel bok.

Det är klart jag beundrar människor som tycks hinna med allt och göra allt lika perfekt. Även om Tobbe påstår att jag bara tittar på det de hinner och gör bra och inte inser att de skippar vissa andra saker. Han påstår att om jag kom hem till Tessan skulle det säkert vara rena röran för hon kan inte ha någon tid över för städning, men det tror inte jag. Hon har säkert perfekt städat också. Sådana där perfekta människor gör allt perfekt. Ja, det är klart jag beundrar henne, men samtidigt skrämmer hon mig lite. Jag kan ju aldrig komma upp till den nivån själv. Det hade nog varit lättare om hon dessutom inte kunnat allt om hästar. Nej, jag förstår inte hur människan hinner med allt?

Tack och lov för broddar

2006-06-21T09:54:00.000-07:00

Dispensen var tyvärr tidsbegränsad och någon vecka senare skickades jag tillsammans med dottern för att ta hand om Lady. Vi skulle rida ut med några andra som också hade häst där. Mamman i familjen, Tessan, skulle hänga med och jag skulle gående göra dem sällskap. Alldeles innan vi stängde ytterdörren hörde jag Tobbe skrika: ”Glöm inte broddarna.” Jag hade ingen aning om vad broddar kunde tänkas vara, men när jag frågade Elin höjde hon demonstrativt på ögonbrynen och vindade med ögonen. Tydligen förväntades jag veta vad broddar var.

Det var svinkallt ute. När Lady rusade in från hagen höll jag på att stå på näsan för det var ren is på stallplanen. I sista stund innan vi skulle gå iväg kom jag ihåg broddarna. Det visade sig att det var någon form av muttrar som skruvades in i skorna för att inte hästarna skulle halka. Vi fick dit dem och sedan kunde vi äntligen ge oss iväg.

På stallplanen samlades en hel grupp med hästar och flickor. Tessans två döttrar, Petra och Hanna, var med på sina ponnyer. Tessan skulle rida själv och sedan var det Elin på Lady och jag till fots. När vi gav oss av var det ganska ljust, men det mörknade fort och snart plufsade jag fram i djup snö och försökte hålla ögonen på skepnaderna framför mig. De syntes bara som skuggor i mörkret och snart var jag dyblöt av ansträngningen. Först när vi kom upp från stigen till en gårdsplan hann jag ikapp dem.

Det var inte bara jag och Elin som bråkar ibland märkte jag för Petra och hennes mamma grälade så stickorna rykte. Tessan ville rida nerför en grusväg som kom ut vid en annan gård en bit från stallet medan Petra ville rida stora vägen. ”Det är livsfarligt att rida där för det är brant och jättehalt”, skrek hon just när jag kom fram. Trots det fick Tessan sin vilja igenom och vi red eller rättare sagt de andra red och jag gick nerför den branta backen. ”Jag behöver hjälp, mamma”, hojtade Hanna nerifrån och jag fick ett par tyglar tillslängt. Hon kom aldrig så långt utan vände halvvägs. ”Det är för halt. Rid uppåt.” De vände allihop och började rida upp igen. Själv tog jag ett kliv ut i vägen för att snabbare komma upp. Svisch så åkte jag raklång nerför branten. Jag tyckte att hästarna såg förvånade ut när jag passerade, men det kan ha varit en produkt av min överhettade fantasi. Det enda jag kunde tänka var: ’bara jag inte slår undan benen på hästarna.’ För vad skulle hända om de dråsade omkull med flickorna på ryggen. Först vid botten stannade jag och kunde kravla mig upp längs med kanten. Hästarna hade redan tagit sig upp utan att halka trots isgatan. Flickorna såg något tagna ut, men jag hörde inget vad var det jag sa från Petra.

Vi lyckades helskinnade ta oss hem. Jag säger bara det. Tack och lov för broddar!

Styrkelyft på ridbanan

2006-06-08T08:32:00.000-07:00

Hänga med och sköta om Lady slapp jag den närmaste tiden. Jag antar att Tobbe inte ville ha en sparkad dotter mer än jag ville och förtroendet för min förmåga hade nog fått sig en törn. Istället fick jag ta Elins ridkvällar då hon red lektion, vilket var betydligt lättare då hon numera klarade det betydligt bättre själv och jag inte behövde hjälpa till alltför mycket.

Den här kvällen skulle de hoppa och jag ska bara säga det en gång för alla att jag aldrig förstått vitsen med att hoppa med häst och allt över skyhöga hinder så snabbt som möjligt. För mig har det alltid verkat vara rena livsfaran så jag såg inte fram mot den här ridlektionen.

Innan lektionen var det till att slita och släpa på stora stockar och tillhörande ben. Inte klokt att några hinder kan väga så mycket. Jag insåg snart att skulle det här fortsätta skulle jag snart få lika stora muskler som Arnold Scharz…, Arnold Shwer…, Arnold vad han nu heter. Flickorna fixade under tiden till ponnyerna. Trots allt föredrog jag styrkelyftningen.

Halva lektionen gick utan att de hoppade ett enda hinder. Skönt tänkte jag, då har de ändrat sig. Inte ens ridlärarna ville väl riskera ungarnas liv, men tji där bedrog jag mig. Tydligen skulle hästarna värmas upp innan hoppningen och nu satte det fart. Ja, fart vet jag inte om jag ska kalla det. De började med att hoppa ett hinder med raka bommar som enligt vad ridläraren påstod bara var 50 centimeter. Bara, jag säger bara det. De hoppade en i taget och jag satt på helspänn när det var Elins tur. Ögonen hade jag hopknipna för att inte behöva se olyckan. Samtidigt kunde jag inte låta bli att kika lite för om det hände något måste jag ju kunna springa fram till henne. Det var något av en antiklimax. Ponnyn smet lugnt förbi hindret utan att göra minsta ansats att hoppa.

”Du måste driva bättre”, sa ridläraren och sedan dröjde det en bra stund innan det var dotterns tur igen. Till och med jag kunde se att hon såg tveksam ut och det gick inte bättre denna gång. Själv började jag slappna av. Det var inte så farligt i alla fall. En av flickorna fick rida fram och ställa sig till höger om hindret och så blev det ett nytt försök. Den här gången smet hästen till vänster. Ytterligare en häst kallades fram till den sidan.

”Du reagerar ju inte när han smiter förbi. Nu måste han över.” Hade det varit jag som låtit så bestämd hade Elin aldrig slutat tjafsa emot, men med ridläraren nickade hon bara, vände på en volt och red an igen. Den här gången kom hon över och hon sken som en sol. Trots allt hade lektionen inte varit så hemsk som jag fruktat även om kvällen avslutades med att jag släpade bommar tillsammans med en annan mamma. De andra föräldrarna hade på något mystiskt sett försvunnit spårlöst från läktaren.

Stör aldrig en hungrig ponny

2006-05-30T10:04:00.000-07:00

Fjärilarna i magen flaxade runt i magen. Jag och Elin skulle själva ta hand om Lady samt rida fast den biten ville jag helst inte tänka på alls. Dottern var naturligtvis inte nervös och jag skulle inte heller säga att jag var nervös. Snarare skräckslagen… Men jag bet ihop. Nu skulle jag lära mig om jag så skulle gå åt på kuppen.

Lady var ensam i hagen, vilket var en lättnad. ”Du får ta in henne”, sa Elin efter att vi lagt in insläppsmaten och jag kom mig inte för att protestera utan gick fogligt ut. Först gick allt bra. Hon stod snällt stilla medan jag knäppte på grimman och öppnade grinden. Sedan förvandlades hon på en sekund från stillastående häst till racerdito och drog iväg med mig över stallplanen. Jag hade ingen chans att få stopp på henne utan drogs med, men det var först när dörren närmade sig som paniken började infinna sig. På något sätt lyckades jag göra mig tillräckligt smal för att slinka in samtidigt med att hon rusade genom dörröppningen och in i bussen. Elin stod med rynkad panna när jag kom ut. ”Det där var ingen säker hästhantering.”
”Nej du, det inser jag med”, svarade jag torrt och ganska andfått. ”Nästa gång får du ta henne.”

Lady hade kastat sig över maten, men det var en enorm hög hon skulle hinna tugga i sig innan det var riddags. I smyg kikade jag på klockan. Vi skulle inte vara hemma förrän sent det insåg jag. Dottern hade naturligtvis sett allt och sa: ”Vi kan börja göra i ordning henne medan hon äter.”
”Nej”, invände jag. ”Det är bättre om vi väntar.”
Hon fnös till svar och hämtade borsthinken, sadel och träns i skåpet.
”Så bråttom har vi inte, Elin. Det är bättre vi ställer upp henne i gången.”
”Det är ingen fara, mamma”, sa hon och gick in boxen.

Ena stunden stod hon lugnt och knäppte upp täcket och ponnyn stod lugnt och mumsade. I nästa stund låg hon hopkrupen i ena hörnet efter att Lady sparkat henne. Jag blev fruktansvärt rädd. Tänk om hon fick inre blödningar och dog för mig. Röd i ansiktet lutade jag mig in i boxen och skrek besinningslöst: ”Faaan. Varför lyssnar jag på dig? Jag sa ju att vi skulle vänta.”
Hästen backade in i hörnet och reagerade knappt när jag satte på grimskaftet, drog ut henne och satte fast henne i gången. Först efter det gick jag fram till Elin. Hon var ledsen och upprörd. Sparken hade träffat henne på låret så hon haltade. Annars var det tack och lov ingen fara med henne. Jag vågade inte tänka på vad som skulle ha hänt om den träffat magen eller huvudet. Rida var det inte längre tal om utan med hjälp av Elins instruktioner lyckades jag kratsa hovar, borsta henne och tränsa henne. Sedan gick jag varv efter varv runt ridhuset och försökte få bort alla otäcka tankar från huvudet. Ingen kan säga att första gången på egen hand hade gått bra. Inte blev det bättre av Tobbes kommentarer när vi kom hem.”Du är inte klok. Det är väl självklart att du ställer upp en häst i gången innan du börjar ta av täcke och annat. Dessutom ska du aldrig störa en ponny som äter.” Det var så dags att säga det då tyckte jag. Fast det sa jag inte. ..

Mat ska lilla hästen ha…

2006-05-26T06:04:00.000-07:00

Nästa dag var jag med Mia, Tove och Elin i stallet där deras nya lilla ponny stod. Det var ett helvitt sto även om dottern påpekade att "det heter faktiskt skimmel, mamma". Mia skulle visa mig allt jag behövde veta för att ta hand om Lady. Som om jag skulle kunna lära mig allt det på några timmar!

Först visade hon mig hur jag skulle fixa maten. I min enfald trodde jag att maten fixades av ridskolan eller att det räckte med det som fanns i hagen, men icke sa nicke. Det var noga också med deciliteter uppmätning. Först skulle hästen ha ensilage vid fyra tillfällen. Två kilo skulle det vara till morgon och kväll och 1 kilo till middagen och till insläppet. Det skulle läggas i; ja, ni kommer inte att tro detta; i IKEA-kassar! Undrar om IKEA inser att de som köper deras kassar inte alls gör det för att handla varor hos dem utan för att lägga foder till hästar i? För det här var ingen udda idé av Toves mamma utan jag såg snart att alla hästarna i privatdelen av stallet hade sin mat i IKEA-kassar.

Men ensilage var inte allt som behövdes utan det var också kraft som gavs till morgonen, insläppet och kvällen. Fyra deciliter varje gång behövde den lilla pållen och jag lovade nogsamt att mäta ordentligt och lägga det i rätt bytta. Sedan skulle det vara betfor också. Det såg ut som torkad spån och jag kunde definitivt inte inse hur de kunde få i de stackars hästarna detta för det såg oerhört torrt ut, men det fick jag snabbt höra från dottern: "Du är inte klok, mamma. Du kan inte ge betfor till hästarna om den inte vara blötlagd!" Över natten hade hon tydligen förvandlats till en riktig hästexpert. Jag fick en lång föreläsning om hur de kunde få allvarlig foderstrupsförstoppning om den inte lades i blöt ordentligt. Jag såg naturligtvis genast för mig hur hästen låg död i boxen efter att jag gjort fel och jag lovar eer att natten efter vaknade jag svettig upp ur en mardröm fem gånger under natten där jag på olika sätt förorsakat den söta Ladys snara död genom att ge henne fel mat. Nåväl, frukost, middag och kväll fixade ridsskolan mot betalning så det behövde vi inte bry oss om. Utan det var bara att ta in henne (vilket Tove och Elin gjorde), ge henne insläppsmaten och sedan rida. Ja, bara och bara, tänkte jag, men det vågade jag inte säga till Mia som var uppfödd med hästar och tyckte allt var lika lätt.

Programmet genomfördes till punkt och pricka, men ärligt talat gjorde jag inte själv särskilt mycket utan allt sköttes proffsigt av de andra tre. Dumt nog insåg jag inte att jag dagen efter var tvungen att genomföra allt själv med bara Elin som hjälp. Hade jag tänkt på det så hade jag kanske tvingat mig att göra allt med Mia som chaperon. Var dag har nog av sin plåga och fjärilarna imagen skulle inte börja förrän nästa dag då jag var helt själv... Ja, nästan i alla fall.

Ett steg närmare...

2006-05-24T07:32:00.000-07:00

Efter övningen med att tränsa Prince lyckades jag hålla mig ifrån ridningen helt och hållet ett bra tag. De skämtade med mig på jobbet och sa att det bara var en tidsfråga innan jag blev en äkta ponnymamma. Första steget skulle vara en skötarhäst och sedan skulle dottern tjata sig till en egen häst. Jag nekade förstås och sa att dit skulle jag aldrig. Det var en sak att Elin började rida och en helt annan att skaffa häst åt henne. Det är klart att hon kanske är en smula bortskämd med tanke på att hon är enda barnet, men aldrig att vi skulle köpa ponny för hennes skull. Sanningen att säga pratade hon aldrig om att hon ville ha egen häst trots att hon ridit ett helt år nu. Ja, det var vad jag trodde. Jag insåg inte att det var i Tobbes öron de bevekande bönerna hälldes i. Tillräckligt smart för att inse att det var en mer hoppfull väg att gå var hon tydligen. Men om det visste jag intet utan jag trodde faktiskt att jag skulle klara mig ifrån det här med hästeriet helt och hållet.

En dag kom Tobbe och Elin hem från ridningen och var ovanligt tysta. Det var inga berättelser om hur slö Turbo varit (ja, jag vet att det är ett knäppt namn på en slö häst, men han var kanske vild som föl) eller hur bra lektionen gått. De såg bara allmänt mystiska ut och tassade nästan på tå runt mig. Med jämna mellanrum tittade de på varandra som om de hade en hemlighet jag inte visste något om. Jag blev misstänksam, men sa inget. Förhoppningsvis var det bara någon liten grej. Huj, vad jag bedrog mig.

”Jag träffade Tove i stallet”, sa dottern plötsligt. Hennes pappa började humma konstigt och kasta med huvudet mot dörren varpå hon försvann ut som ett skott. Nu först kom det fram. Tove hade fått en egen ponny och hennes mamma hade frågat om inte Elin kunde tänka sig att rida och sköta om den tre dagar i veckan.
”Aldrig”, sa jag snabbt. ”Det är ingen bra idé. Räcker det inte med att hon rider en dag i veckan?”
Tydligen gjorde det inte det. Hon skulle lära sig mycket snabbare om hon red fler dagar i veckan och dessutom fick hjälp av en tränare varannan vecka hävdade min make, som utan att rådgöra med mig hade tackat ja till erbjudandet och bestämt allt med Mia, Toves mamma. Det innebar naturligtvis också att jag var tvungen att hjälpa till vissa dagar. De forna hästfria dagarna var helt förbi. Jag var ett stort steg närmare att bli ponnymamma. Hjälp, hur skulle detta gå?

Jag tränsar en ponny

2006-05-23T09:34:00.000-07:00

Det var lugnt med ridningen under några veckor då maken snällt följde med och gjorde allt som krävdes av oss stackars föräldrar, men en dag kom han hem och konstaterade lugnt:
"Nu är det din tur att hänga med för jag måste till London imorgon." "Du är inte klok", klagade jag. "Jag kan inte hjälpa henne med hästen." "Det behöver du inte", påstod han. "Elin klarar allt själv."

Det lät ju lugnande, men jag var ändå inte helt tillfreds när jag stannade bilen vid ridskolan. Dottern var däremot på strålande humör. Vi fick gå in till expeditionen och hon fick Prince. Det visade sig vara en brun B-ponny som såg ilsket på oss när vi kom travande. Jag stannade på behörigt avstånd och sa till dottern att skynda sig att göra iordning honom.
"Jag", utbrast hon. "Du måste hjälpa mig." "Pappa säger att du klarar det själv." Hon fnös. Ja, det finns inget bättre ord. Tobbe gjorde minsann allt med hästen fick jag höra så klara sig själv det kunde jag ju glömma. Inombords svärande över makens vita lögner gick jag försiktigt in i spiltan samtidigt som jag jollrade: "Hej, lilla ponny."

Prinsen strök öronen bakåt och gjorde ett utfall. Innan jag visste ordet av befann jag mig bredvid Elin igen. Samtidigt kom en av stallvärdinnorna förbi och jag haffade henne i farten.
"Det är ingen fara", sa hon. "Han vill bara skrämmas." Jag släppte inte taget om hennes ärm utan svarade: "Ok, han har lyckats. Kan vi få en annan häst som inte har som högsta önskan att skrämma livet ur mig?"
Elin kved bredvid mig: "Mamma, så kan du inte säga." Tjejen tittade på mig och sa till sist: "Jag ska vända honom åt er."

Det tog en sekund för henne att vända honom och binda upp honom med huvudet utåt och sedan var vi ensamma igen. "Jag håller honom", sa jag till Elin och tog ett fast tag om vardera sidan av grimmam. Sedan stod jag så med hans huvud på en armslängds avstång medan Elin borstade, kratsade hovar, tränsade och sadlade. Ja, tränset fick jag hjälpa till med alla tampar som skulle knäppas på allehanda ställen, men sedan var vi klara och Elin befann sig på ridbanan med mig på läktaren ovanför.

Nu kunde jag äntligen slappna av. Trodde jag ända tills jag hörde ridläraren tala om för Elin att tränset satt fel. Med min tränsning kunde hon tydligen varken styra eller stanna hästen. Jag måste vara den mest hopplösa ponnymamman i historien. Sista gången stönade jag inombords medan jag gömde ansiktet i händerna.

Jag blir en ponnymamma

2006-05-22T05:37:00.000-07:00

Nu kan jag alltså officiellt rubricera mig som ponnymamma. En av alla dessa otaliga mödrar till ponnyridande döttrar som inte kan ett dyft om hästar. Ja, i mitt fall till och med är rädd för hästar även om jag inte vågat säga det till Elin, min dotter.

Hon kom hem en dag från skolan och hade bestämt sig. Precis som Tove, hennes bästis, skulle hon börja rida och det skulle ske bums. Tove hade inom parentes sagt ridit i flera år och det kunde inte bli tal om att de red i samma grupp. Själv var jag mycket tveksam och hade gärna velat förbjuda hela idéen (även om det är hemskt gammalmodigt att förbjuda något som helst nuförtiden). Tobbe däremot blev eld och lågor. Det visade sig att han själv alltid drömt om att få lära sig rida och tyckte det var en förträfflig idé att hans lilla dotter skulle upp på en enorm oberäknelig varelse. De protesterade för fullt när jag andades något om att det kunde vara farligt och nog inte var ett dugg kul. Kort sagt, jag blev totalt nedröstad.

Redan dagen därpå hade Tobbe ringt och anmält henne till en nybörjargrupp på ridskolan. Jag sa med en gång att jag vägrade följa med och hjälpa till. Elakt tycker ni kanske, men ni tror väl som jag gjorde att föräldrarna inte behövde vara involverade när döttrarna red. Det var helt fel hade jag fått reda på på jobbet där alla med ridande barn turades om att berätta alla hemskheter för mig. Innan ridningen skulle börja skulle barnen borsta hästarna, kratsa hovar, sadla och tränsa. Naturligtvis kunde de inte göra detta helt själva, inte i början i alla fall, utan de stackars mammorna (för det var mest mammor) fick ställa sig att göra iordning ponnyn. Dessa ponnyer var inga lätthanterliga små gulliga varelser utan monster som passade på att bita en så fort de fick chansen talade de om för mig. Tobbe skrattade bara när jag berättat alla historier jag hört, men han lovade snällt att ta hand om dotterns ridning. Det var kanske snällare än han insåg för det visade sig snart att han var enda pappan som var där och då han aldrig varit rädd för djur fick han hjälpa inte bara Elin utan de flesta av de andra flickorna också.

Några veckor senare hade Elin fastnat för ridningen för gott. Det var nu tjatandet om att jag skulle komma med och titta började. Efter en hel kvälls oavbrutet "Snälla, mamma, du kan väl komma och titta på mig" gav jag till slut med mig på villkor att Tobbe i alla fall skulle följa med och hjälpa till med hästen. När vi kom dit stod jag stelt kvar vid stalldörren då jag inte vågade mig in för alla bakar som stod ut mot stallgången. Jag kunde inte förstå varför de inte ställde dem med huvudet utåt. Då skulle de inte nå lika långt som de kunde sparka med bakbenen. När allt var klart gick vi och satte oss på läktaren. Det verkade gå lugnt till och jag började långsamt lugna ner mig. Det här skulle kanske inte vara lika farligt som jag inbillat mig. I ena hörnet satt några duvor i spånet och pickade. Jag tänkte inte alls på dem utan noterade bara att de satt där. Fåglar är knappast farliga djur, men huj vad jag bedrog mig. Något grått flaxade upp bredvid en brun ponny. Ponnyn vände helt om på fläcken och skenade iväg med en likblek flicka krampaktigt hängande sig fast. Rakt in bland hästarna bakom rusade hon. En skimmel stegrade sig och kastade sig framåt i full fart. Flickan kastades fram och fick i sista stund tag om halsen. Där hängde hon sedan samtidigt som hon skrek. Ju högre hon skrek ju snabbare sprang ponnyn. En fux vände i luften och galopperade efter den brune. Kort sagt det var ett kaos med skenande hästar, skrikande och fallande barn. När allt lugnat ner sig låg fyra av flickorna i spånet och grät medan mitt hjärta slog som en stånghammare. Elin satt lugnt kvar på sin häst. Röran verkade inte bekomma henne alls. Inte för att jag förstår hur hon kunde sitta kvar, men det hade hon gjort. Jag kan inte säga att jag var särskilt lugn. Att rida var fullt ut lika farligt som jag trott. Det var ju bara turen att ingen skadat sig allvarligt i tumultet. Elin och Tobbe såg det naturligtvis inte alls på samma sätt och det var inte tal om att hon skulle sluta rida. Det var i alla fall sista gången jag följde med tyckte jag och fick på det sättet sista ordet.